Botten

Det har varit så tyst från mig. Jag har befunnit mig på absoluta botten. Tre veckor i konstant sängläge. Pang på bara. För 2 veckor sedan sattes en massiv insatts från hemsjukvårdsläkaren in. Smärtpump, stämningshöjande medicin m.m. pumpades in i mitt blod. Aptiten bara försvann i takt med att allt detta gjordes. Det fanns inget kvar av mina reserver mer.
Idag hände något. Hoppet kom tillbaks. Jag är sugen på lagad mat. Har levt på näringsdryck i 3 veckor. Jag fixade att duscha utan att falla. Jag kunde själv ta på mig strumporna. Och jag gläds igen över ex. fågelkvitter, solen som värmer, dofter. Dofterna kommer från en vacker blomsterbukett jag fick av en vän förra veckan. Jag gläds även över de ord hon sa. Hon gav mig hopp. Tack!

Raserad försvarsmur

Det krävs inte mycket för att få mig på fall. En liten mening. En liten fråga. En låt. Jag har fullt upp med att stilla mina smärtor. När äntligen magen slutat smärta, är det vänstra benets tur. Helgen har gått åt till att stoppa i mig morfin var 3:e timme. Det hjälper inte riktigt. Inatt vaknade jag och kunde bl.a inte röra högra benet. Det kändes som det var av. Min sambo ringde hemsjukvården. Den som tog emot samtalet var inte van, hen var vikarie.  Bara att stoppa i sig vad som fanns och försöka somna om.
Allt det jag försökt bygga upp som försvarsmur runt mig, sedan tonåren, har raserats. Eller började byggandet tidigare. Jag är nere på knä. Jag har dragit ner mössan, så att bara ögonen syns. Täcket är uppdraget till hakan. Det är mitt försök till försvar. Mot mörka tankar och en oförstående omgivning. Mitt försvar mot döden. Jag klandrar inte min omgivning, för att de inte förstår. De lever ju i sin lilla värld, sitt ekorrhjul. Varför skulle världen runt mig sluta snurra, bara för att jag har en svår sjukdom. Jag vill bara försöka förklara att cancer gör fruktansvärt ont och har man sedan en dålig prognos, är dödsångesten ständigt närvarande.
Nu ska jag ta mig i kragen och försöka göra denna s..tdag till en kreativ dag att minnas.