Det krävs inte mycket för att få mig på fall. En liten mening. En liten fråga. En låt. Jag har fullt upp med att stilla mina smärtor. När äntligen magen slutat smärta, är det vänstra benets tur. Helgen har gått åt till att stoppa i mig morfin var 3:e timme. Det hjälper inte riktigt. Inatt vaknade jag och kunde bl.a inte röra högra benet. Det kändes som det var av. Min sambo ringde hemsjukvården. Den som tog emot samtalet var inte van, hen var vikarie. Bara att stoppa i sig vad som fanns och försöka somna om.
Allt det jag försökt bygga upp som försvarsmur runt mig, sedan tonåren, har raserats. Eller började byggandet tidigare. Jag är nere på knä. Jag har dragit ner mössan, så att bara ögonen syns. Täcket är uppdraget till hakan. Det är mitt försök till försvar. Mot mörka tankar och en oförstående omgivning. Mitt försvar mot döden. Jag klandrar inte min omgivning, för att de inte förstår. De lever ju i sin lilla värld, sitt ekorrhjul. Varför skulle världen runt mig sluta snurra, bara för att jag har en svår sjukdom. Jag vill bara försöka förklara att cancer gör fruktansvärt ont och har man sedan en dålig prognos, är dödsångesten ständigt närvarande.
Nu ska jag ta mig i kragen och försöka göra denna s..tdag till en kreativ dag att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar