Igår fick jag reda på att en av mina mostrar avlidit i söndags. Hon blev 89 år. En riktig krutgumma. Jag minns henne, som en person, som verkligen brydde sig om oss barn, vid olika släkträffar. Och vi var och är många till antalet. Min mamma har 9 syskon, varar 5 fortfarande lever. Så jag har ca 20 kusiner på mammas sida....räknar och räknar,om och om igen. I alla fall, var vi alltid väldigt många när vi träffades.
Lilla Ella, vila nu i frid♥
tisdag 26 november 2013
Svar
Då fick jag äntligen reda på hur läget i min kropp är: Inga nya metastaser syns i mina organ. Iofs har en ny metastas börjat växa på ländkota tre. Men, och här kommer ett besked jag inte riktigt förstår: Metastasen mellan kota 4 och 5 har krympt och ombildats till
något annat! Vad då. Ja, det kunde läkaren inte förklara. Så summa summaron var det ett glädjande besked. Jag blev väldigt glad och är lättad. De 6 cellgiftbehandlingarna har inte varit förgäves. Allt illamående, trötthet, frusenhet som jag gått igenom är värt det!
Nu får jag en månads "semester", utan behandling. Så jag kan vila upp mej. Oj, vad jag ska frossa i mat. Det blir start med lussebullar inom en vecka.
Kanske jag kommer att bli strålad på skelettet snart. Tror att min hemsjukvårdsläkare skickat en remiss. Men, det är ingen krävande behandling precis.
Annars har jag varit igång som bara den i 3 dygn. Först var jag och träffade en del av familjen i lördags och även 2 kusiner, en av mina mostrar och ett kusinbarn. Det var väldigt skoj. Vi fick även en gammal "Amerikaklocka" av min moster och en fin Lyktanlampa av mamma med oss hem. De har ju båda flyttat till lägenhet från radhus, och har helt plötsligt mindre plats. Och både F. och jag älskar prylar, som vi antingen gör om eller ibland duger de som de är. Fast nu är det stopp! Vi bor trots allt bara i en 3:a. Och förrådet är nästan fullt.
I söndags var vi hos barnens pappa. Jag stod och strök gardiner, som jag skänkt till honom. Det tog ett tag. De bor i ett område på landet utan gatubelysning, så där blir det becksvart på kvällar och nätter. Tryggt att kunna dra för gardiner då!,
Igår var de så dags för läkarbesöket. Efter det kom mamma till sjukhuset och vi åkte till Köpenhamn. Typiskt att vi prickade in årets kallaste dag. Vi tog oss runt Tivoli, utanför staketet, ha, ha! Först parkerade vi vid norra ingången, gick runt om till Huvudbangården, tog en fika där för att värma oss. Sedan tog vi oss runt mot Rådhusplatsen. Vi var för snåla för att betala 90 spänn per person i inträde till Tivoli! Istället hamnade vi i en affär med sjukt mycket jultingeltangel och en med lite "finare" sortiment. Bl.a Marriomekko. I tingeltangelbutiken hittade vi väldigt fina trähjärtan, snidade i solit trä.
Ja, sedan var det dags att dra sig mot bilen igen. Vi rundade Tivoli på västsidan och kunde genom staketet njuta av all vacker belysning. Både mamma och jag blev sugna på dansk pölse. Men, det finns inte längre så mycket av Pölsevagnar kvar i Danmark. Så vi åkte förbi Burlövs Center, där jag visste att det fanns en Pölsemannen. Komiskt. Men, gott var det.
Idag blir att ta igen sig och göra ingenting. Skönt.
något annat! Vad då. Ja, det kunde läkaren inte förklara. Så summa summaron var det ett glädjande besked. Jag blev väldigt glad och är lättad. De 6 cellgiftbehandlingarna har inte varit förgäves. Allt illamående, trötthet, frusenhet som jag gått igenom är värt det!
Nu får jag en månads "semester", utan behandling. Så jag kan vila upp mej. Oj, vad jag ska frossa i mat. Det blir start med lussebullar inom en vecka.
Kanske jag kommer att bli strålad på skelettet snart. Tror att min hemsjukvårdsläkare skickat en remiss. Men, det är ingen krävande behandling precis.
Annars har jag varit igång som bara den i 3 dygn. Först var jag och träffade en del av familjen i lördags och även 2 kusiner, en av mina mostrar och ett kusinbarn. Det var väldigt skoj. Vi fick även en gammal "Amerikaklocka" av min moster och en fin Lyktanlampa av mamma med oss hem. De har ju båda flyttat till lägenhet från radhus, och har helt plötsligt mindre plats. Och både F. och jag älskar prylar, som vi antingen gör om eller ibland duger de som de är. Fast nu är det stopp! Vi bor trots allt bara i en 3:a. Och förrådet är nästan fullt.
I söndags var vi hos barnens pappa. Jag stod och strök gardiner, som jag skänkt till honom. Det tog ett tag. De bor i ett område på landet utan gatubelysning, så där blir det becksvart på kvällar och nätter. Tryggt att kunna dra för gardiner då!,
Igår var de så dags för läkarbesöket. Efter det kom mamma till sjukhuset och vi åkte till Köpenhamn. Typiskt att vi prickade in årets kallaste dag. Vi tog oss runt Tivoli, utanför staketet, ha, ha! Först parkerade vi vid norra ingången, gick runt om till Huvudbangården, tog en fika där för att värma oss. Sedan tog vi oss runt mot Rådhusplatsen. Vi var för snåla för att betala 90 spänn per person i inträde till Tivoli! Istället hamnade vi i en affär med sjukt mycket jultingeltangel och en med lite "finare" sortiment. Bl.a Marriomekko. I tingeltangelbutiken hittade vi väldigt fina trähjärtan, snidade i solit trä.
Ja, sedan var det dags att dra sig mot bilen igen. Vi rundade Tivoli på västsidan och kunde genom staketet njuta av all vacker belysning. Både mamma och jag blev sugna på dansk pölse. Men, det finns inte längre så mycket av Pölsevagnar kvar i Danmark. Så vi åkte förbi Burlövs Center, där jag visste att det fanns en Pölsemannen. Komiskt. Men, gott var det.
Idag blir att ta igen sig och göra ingenting. Skönt.
fredag 22 november 2013
Frusen
Tidigt i morse vaknade jag av en frossa från helvetet! Det var så kallt att 2 täcken plus en filt inte hjälpte. Jag skakade och det gjorde ont ända in i benmärgen. Jag var kissnödig och bara tanken på att ta mig till toa fick mig att gråta. Var nästan beredd att kissa i en burk. Men, till slut lyckades jag, med hjälp av F. ta mig till toa.
Jag lyckades somna bort från smärtan. Vid 11 kom det en sjuksköterska från hemsjukvården. Hon tog prover för att kolla om jag drabbats av en infektion. Det visade sig att jag hade feber. Därav frossan, förmodligen.
Jag är inte van. Har inte haft feber på flera år.
Däremot har jag vant mig att bli stucken...äntligen:)
Idag ska jag hålla mig i sängen och bara vila. Vill så gärna bli frisk tills i morgon, för att kunna träffa en del av familjen!
Jag lyckades somna bort från smärtan. Vid 11 kom det en sjuksköterska från hemsjukvården. Hon tog prover för att kolla om jag drabbats av en infektion. Det visade sig att jag hade feber. Därav frossan, förmodligen.
Jag är inte van. Har inte haft feber på flera år.
Däremot har jag vant mig att bli stucken...äntligen:)
Idag ska jag hålla mig i sängen och bara vila. Vill så gärna bli frisk tills i morgon, för att kunna träffa en del av familjen!
onsdag 20 november 2013
Att bli sjuk, när man redan är svag
I måndags blev jag sjuk, i magsjuka. Att få maginfluensa när man redan är svag är ingen hit. Jag har svettats och frusit om vartannat, sovit bort gårdagen. Så jag missade fotbollsmatchen, som tydligen var lika viktig som när Sverige bytte till högertrafik på 60-talet. Eller när Christer Fuglesang, som förste svensk, åkte ut i rymden. Eller kärnkraftsomröstningen på 70-talet. Eller....jag kommer inte ihåg andra likvärdiga händelser just nu. Jo, när Olof Palme blev mördad och Anna Lindh.
Idag känns det en liten aning bättre. Försöker fokusera på viktiga och roliga saker. Som
att båda sönerna bodde här mellan söndag och måndag. Att jag fick klippa en snygg frisyr på den äldste. Att höra dem gnabbas igen, som bara syskon kan. Att jag fick träffa vänner och min bror och hans lille "Al Fadji", som är 2 år, och älskar att kolla in bilder och filmer på sig själv. Det tillhör ju åldern. Att jag fick en platta och en platt-tv och ett extra modem, bara sådär. Att mina vänner lagade en urgod Gulash och bjöd oss på. Livet är bra. Ska bara bli av med denna hemska magåkomma också.
Idag känns det en liten aning bättre. Försöker fokusera på viktiga och roliga saker. Som
att båda sönerna bodde här mellan söndag och måndag. Att jag fick klippa en snygg frisyr på den äldste. Att höra dem gnabbas igen, som bara syskon kan. Att jag fick träffa vänner och min bror och hans lille "Al Fadji", som är 2 år, och älskar att kolla in bilder och filmer på sig själv. Det tillhör ju åldern. Att jag fick en platta och en platt-tv och ett extra modem, bara sådär. Att mina vänner lagade en urgod Gulash och bjöd oss på. Livet är bra. Ska bara bli av med denna hemska magåkomma också.
måndag 18 november 2013
Väntan
Jag väntar.....
Nu är det bara en vecka kvar tills jag får besked på röntgenresultaten. Det kan ju i princip vara vad som helst. Jag hoppas så klart att spridningen av metastaser har stannat upp. Att jag kan få en period av vila. Att inga cellgiftbehandlingar är inplanerade denna sidan nyår. Långt, långt bort har jag stoppat undan rädslan för att metastaserna spridit sig till ytterligare kroppsdelar eller organ i kroppen. Jag erkänner...jag väntar på mirakel.
Under tiden händer det så mycket omkring mig. Jag umgås med människor jag mår bra av. Jag gör saker jag mår bra av. Det är inte mer än det. Det är ett enkelt liv jag lever...ingen stress...ingen planering...bara vara. Jag äter gott och kan t.o.m skönja en liten fettvalk på magen. Min käre sambo har ju skaffat ett nytt intresse när han flyttade hit till mig i Sverige. Bakning. Det är allt från "Världens godaste bröd" till läckra chokladkakor. Och det gör absolut ingenting. För varje gram som jag lägger på, gör mig starkare.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag får besked på röntgenresultaten. Det kan ju i princip vara vad som helst. Jag hoppas så klart att spridningen av metastaser har stannat upp. Att jag kan få en period av vila. Att inga cellgiftbehandlingar är inplanerade denna sidan nyår. Långt, långt bort har jag stoppat undan rädslan för att metastaserna spridit sig till ytterligare kroppsdelar eller organ i kroppen. Jag erkänner...jag väntar på mirakel.
Under tiden händer det så mycket omkring mig. Jag umgås med människor jag mår bra av. Jag gör saker jag mår bra av. Det är inte mer än det. Det är ett enkelt liv jag lever...ingen stress...ingen planering...bara vara. Jag äter gott och kan t.o.m skönja en liten fettvalk på magen. Min käre sambo har ju skaffat ett nytt intresse när han flyttade hit till mig i Sverige. Bakning. Det är allt från "Världens godaste bröd" till läckra chokladkakor. Och det gör absolut ingenting. För varje gram som jag lägger på, gör mig starkare.
tisdag 12 november 2013
Tyst cancer
Min cancer är lurig. Den känns inte längre. Inte när jag "gått av" cellgifterna. Det gjorde den inte efter operationen i heller, och inte efter vårens förebyggande cellgiftbehandlingar. Jag hade 3 veckors "semester" från symptom, innan metastaserna började märkas. Som jag berättat tidigare, kändes det som ischiasvärk och den andre som diskbråk i ländryggen. Den tredje, längre upp i ryggraden har jag aldrig märkt av. Jag vet att jag har en aggressiv form av cancer. Att den är obotlig. Just detta att den nu inte känns, skrämmer mig...vad händer nu i min kropp. Kan inte riktigt njuta av att vara symptomfri.
Igår gick jag igenom en sista röntgen, CT-röntgen, inför läkarbesöket snart. Då får jag veta om den stannat upp...om metastaserna slutar sprida sig.
Jag tar smärtstillande kontinuerligt, fast jag inte har ont. Ibland blir jag ledsen. Då tar jag lugnande. Kan inte riktigt våga må riktigt bra...litar inte på den här luriga, tysta cancern. Sist jag gjorde det, spred sig den "jäveln", tyst men snabbt.
Bara att vänta...
Jag har diskuterat med min hemläkare, om jag inte ska dra ner på smärtstillande. Det tyckte inte hon. Men, det tycker jag. För jag vill inte ta mediciner i onödan. Denna gång ska jag stå på mig. It's my life..my body!
Men, jag har bra stunder också. Som just nu när den yngste sonen kommer hem, katten ligger på magen och spinner o F. bakar chokladkaka. Annars skulle jag inte stå ut. Det goda i livet överväger det dåliga.
Igår gick jag igenom en sista röntgen, CT-röntgen, inför läkarbesöket snart. Då får jag veta om den stannat upp...om metastaserna slutar sprida sig.
Jag tar smärtstillande kontinuerligt, fast jag inte har ont. Ibland blir jag ledsen. Då tar jag lugnande. Kan inte riktigt våga må riktigt bra...litar inte på den här luriga, tysta cancern. Sist jag gjorde det, spred sig den "jäveln", tyst men snabbt.
Bara att vänta...
Jag har diskuterat med min hemläkare, om jag inte ska dra ner på smärtstillande. Det tyckte inte hon. Men, det tycker jag. För jag vill inte ta mediciner i onödan. Denna gång ska jag stå på mig. It's my life..my body!
Men, jag har bra stunder också. Som just nu när den yngste sonen kommer hem, katten ligger på magen och spinner o F. bakar chokladkaka. Annars skulle jag inte stå ut. Det goda i livet överväger det dåliga.
söndag 10 november 2013
Någon annans blod
Äntligen är det över för denna gång...stormen som rivit runt i min kropp...stormen som känts som influensa × 100...eller 1000. Cellgifterna har förhoppningsvis gjort sitt på ett tag. Litern med blod från en okänd hjälte, har säkert också gjort sitt. För idag vaknade jag upp med en styrka, som skulle kunna flytta berg.
Vill så mycket..men, ändå inte. Mina önskningar, för hur mitt liv ska levas, handlar inte om att resa till fjärran länder eller andra stora saker. Mina önskningar handlar om vardagen. Att få krama mina barn varje dag, ge dom mat, prata med mamma varje dag, träffa mina syskon...vänner, klappa katten, göra något kreativt minst en gång om dagen, sitta bredvid min kära F. i soffan...nära, lyssna på musik, se Boardwalk Empire, längta efter julen. Ha, ha..jag som alltid avskytt julen! Men, det är en anspråkslös jul jag längtar till...eller inte...kanske jag vill ha en riktig juljul i år. Med extra allt. En stor gran. En stor julskinka, 1000 köttbullar, en riktig Janssons frestelse, massor med Ris a'la Malta, nötter, julmust, mammas sega knäck, Lussekatter, Saffran...massor med Saffran.
Vill så mycket..men, ändå inte. Mina önskningar, för hur mitt liv ska levas, handlar inte om att resa till fjärran länder eller andra stora saker. Mina önskningar handlar om vardagen. Att få krama mina barn varje dag, ge dom mat, prata med mamma varje dag, träffa mina syskon...vänner, klappa katten, göra något kreativt minst en gång om dagen, sitta bredvid min kära F. i soffan...nära, lyssna på musik, se Boardwalk Empire, längta efter julen. Ha, ha..jag som alltid avskytt julen! Men, det är en anspråkslös jul jag längtar till...eller inte...kanske jag vill ha en riktig juljul i år. Med extra allt. En stor gran. En stor julskinka, 1000 köttbullar, en riktig Janssons frestelse, massor med Ris a'la Malta, nötter, julmust, mammas sega knäck, Lussekatter, Saffran...massor med Saffran.
onsdag 6 november 2013
This is the end!
Gårdagen var kaotisk...började med försovning. Men, vi lyckades med att ta oss till Lund och min röntgen på 60 minuter. Väl där tog jag mig till fel våning...fel röntgen. Till slut hamnade jag i "cellen"...få panikångest o en gråtattack. Jag valde klassisk tema i lurarna...som inte lyckades överrösta dunkandet från röntgenapparaten. Jo, en gång. Då hörde jag textraden "this is the end" från klassikern "I did it my way"! Helt absurpt i sammanghanget. Jag lyckades andas rätt..o efter 60 minuter var helvetet över.
Därefter tog vi oss till ett köpcentrum...käkade en rostad Foccacia..o köpte nya " boppar" till mej på HM för 99 spänn. Inte mycket kvar av "bopparna" efter 25 kg viktnedgång precis.
Helt slutkörd tog jag mej till Onkologen för start av sista cellgiftbehandlingen..för denna gång..hoppas jag!
Väl där blev systrarna lite tveksamma över om de vågade starta behandlingen, eftersom runt Picklinen har huden blivit sårig o brun..samt att själva Picklineslangen gått ut ca 10 cm. En läkare tillkallades o gav ett okay..vi kör på..tack! Där låg jag med överkroppen blottad...i ett rum som innehöll 3 patienter till. Inget jag brydde mej om precis. Låt dom se! Men, nej, de tyckte inte syster...och drog för draperiet. Istället fick jag i min tur ligga och höra på en gammal mans magproblem. Inte se...bara höra tydligen:-)
Väl hemma slocknade jag redan vid sju på kvällen.
Därefter tog vi oss till ett köpcentrum...käkade en rostad Foccacia..o köpte nya " boppar" till mej på HM för 99 spänn. Inte mycket kvar av "bopparna" efter 25 kg viktnedgång precis.
Helt slutkörd tog jag mej till Onkologen för start av sista cellgiftbehandlingen..för denna gång..hoppas jag!
Väl där blev systrarna lite tveksamma över om de vågade starta behandlingen, eftersom runt Picklinen har huden blivit sårig o brun..samt att själva Picklineslangen gått ut ca 10 cm. En läkare tillkallades o gav ett okay..vi kör på..tack! Där låg jag med överkroppen blottad...i ett rum som innehöll 3 patienter till. Inget jag brydde mej om precis. Låt dom se! Men, nej, de tyckte inte syster...och drog för draperiet. Istället fick jag i min tur ligga och höra på en gammal mans magproblem. Inte se...bara höra tydligen:-)
Väl hemma slocknade jag redan vid sju på kvällen.
måndag 4 november 2013
Änglar finns!
När man blir sjuk och inte längre kan arbeta, blir man fattig. Så är det bara. Man får göra prioriteringar. Mat måste alltid finnas. Speciellt om man som jag gått ner 25 kilo. Jag får inte gå ner mer. Just nu är jag lika tanig som jag var som barn o tonåring. Bara skinn och ben i princip.
Kläder måste man också ha. Jag har två tonårsbarn. Mitt största bekymmer har varit att hur ska jag kunna köpa dem kläder. Jag har helt enkelt inte råd. De växer fort. De är båda snart över 1,90!
Detta nämnde jag för en kär vän för en vecka sedan. Detta resulterar i att hennes fantastiska dotter startar en insamling till mina söner. Två stora paket med jättesnygga kläder o skor packade vi upp. Så, ja, änglar finns! Och nu behöver jag inte oroa mej för det mer:-)
Idag laddar jag för morgondagen. Först blir det CT- röntgen av skelettet, för att se så att mina metastaser håller sig i schack. Och att det inte det blivit fler. Efter det blir det start av min sjätte o sista cellgiftbehandling för denna gång.
Kläder måste man också ha. Jag har två tonårsbarn. Mitt största bekymmer har varit att hur ska jag kunna köpa dem kläder. Jag har helt enkelt inte råd. De växer fort. De är båda snart över 1,90!
Detta nämnde jag för en kär vän för en vecka sedan. Detta resulterar i att hennes fantastiska dotter startar en insamling till mina söner. Två stora paket med jättesnygga kläder o skor packade vi upp. Så, ja, änglar finns! Och nu behöver jag inte oroa mej för det mer:-)
Idag laddar jag för morgondagen. Först blir det CT- röntgen av skelettet, för att se så att mina metastaser håller sig i schack. Och att det inte det blivit fler. Efter det blir det start av min sjätte o sista cellgiftbehandling för denna gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)