Nyårsafton

Nyårsafton. Vaknade sent. Ont i ryggen, som vanligt. Toa nästa. Visst är det intressant. Fast min vardag. Och min sjukdom bryr sig inte dugg om att det är årets sista dag. Att idag ska man vara glad och förbereda sig för att fira in 2014 vid 24.00 inatt. Sitter i sängen och äter risgrynsgröt och dricker kaffe. Idag har jag i alla fall kommit ihåg att byta plåster i tid. Hör grannflickan som leker och busar i sin trädgård. För jag har balkongdörren på glänt. Vår lägenhet gränsar till deras trädgårdsbaksida. Det är härligt att höra henne. Alltid i full gång och mycket bestämd.
Min yngste har precis berättat om sina planer för ikväll. Fest. Och jag och min sambo håller oss alkoholfria, ifall han behöver hjälp eller skjuts hem inatt.
En självklarhet.
Jag har försökt komma på hur jag ska lägga in bilder här på bloggen. Det blir en roligare blogg då, tycker jag. Det funkar inte. En gång har det fungerat. Fast då uppdaterade jag genom mobilen. Ska prova det igen.
Såja, då gick det att få in en bild igen. Genom mobilen. Mina ruggugglor, som jag är så förälskade i. Ibland liknar Hugo, vår kattunge dem. Speciellt när han busar eller busat.
Ska försöka ta mig i kragen idag och komma i feststämning. Känns tungt. Min kropp vill inte fira nyår idag. Den vill bara vila. Vi har bestämt att bjuda på planka ikväll. Det ser jag fram emot. Och min sambo tänkte baka en Oscar II tårta. Låter gott. Men, har ingen aning vad det är. Får googla det.
Vår lägenhet ligger högt. Vi har utsikt över hela samhället. Förra nyår var helt otrolig här. Vilket fyrverkeri. Ser fram emot 12-slaget här igen i år.

Glömska

Han håller min hand. Jag gråter inombords. Jag är rädd. Rädd att jag inte ska kommma ur detta tillstånd. Jag fryser och svettas i omgångar. Har tagit mig ur sängen idag. Javisst ja. Glömt att byta plåster. Det gör vi snart. Pizzan ska bara in i ugnen först. Behöver näring. Allt har försvunnit. Vad skulle jag gjort utan honom? Varför glömmer jag plåstern. Hjärnan funkar inte som den ska. Dagarna går så fort. Vad gör det att jag lagt in påminnelse om det i min telefon, när jag inte orkar ha koll på telefonen. Lappar finns också. Kom-ihåg-lappar. "Byta plåster Lördag" står det på den. Men, ändå glöms det bort. Nu får jag ringa mamma och förklara varför jag grät i telefonen i fm. Vill inte oroa henne. Men, ibland kan jag inte dölja hur jag mår. Tårarna bara kommer. Min sambo säger till mig att andas, att tänka på något positivt. Men, i detta läge går det inte. Blir bättre senare, när plåstret börjar verka. När jag ätit. Vi måste få ordning på rutinerna med plåstren. Han får lägga in påminnelse i sin telefon.
Jag vill vara frisk igen...vill inte ha denna j...a sjukdom längre. Orkar inte leva med en dödsom längre. Att inte veta hur länge jag har kvar. Jag vill vara någon annan.  Vill gå upp, gå till jobbet. Känna mig frisk och stark igen. Idag har jag trott stundvis att nu är det inte långt kvar. Men, nu, 10 över elva på kvällen, känner jag mig stark igen. Eller starkare. Det var det glömda plåstrets fel. Får inte glömma det igen.

Ljuva droppar och kära "systrar"

Så kom då äntligen magen igång igen. Det är så bara. Om magen strejkar får jag ont. Pinsamt att läsa om kanske, men ren är skär fakta. Tjugo droppar av en laxermedicin, två kvällar i sträck, så hjälpte det till slut och ryggen smärtar inte så mycket mer. Ett samtal med hemsjukvården sent igår kväll, som gav mej rådet att blanda morfinet med vanlig Panodil, gjorde att jag kunde sova hela natten. På f.m idag, kom även en "syster" från hemsjukvården hit med mer morfin. Hennes närvaro lugnade mig. De är så snälla och bra att prata med.
När väl magen kommit igång, blir jag rätt trött, efter kampen. Så dagen har spenderats i sängen, tittandes på diverse gamla, men, bra serier på dansk tv. Snart blir det julmatsrester och sedan kommer kvällen spenderas med film i lugn och ro. Har kollat ut några nya på nätet som verkar bra. Kanske vi även ser " Den fördömnde" på Svt. Men, jag jag tycker Rolf Lassgårds roll är så osympatisk. Varför måste han förföra alla kvinnor han möter? När Martin Rohde i "Bron" har samma beteende blir jag inte lika störd. Undrar varför?

Ledsen....eller?

Nu är jag bara ledsen...jag har ont. Det är stopp. Hela magsystemet strejkar. Det trycker mot ryggen. Ingen smärtlindring hjälper. Gästerna får min sambo ta hand om. Det är det värsta. Jag är en social person. Men, just nu orkar jag inte vara det. Tur att mina barn är så stora att de kan roa sig själva. Halvligger i sängen och lyssnar på P3. Humorprogram kanske hjälper. Jo, det gör det. Och gästerna skämtar med mig genom dörren...de fattar. Så mitt liv är både himmel och helvete. Upp och ner. Mörkt och ljust. När man har fått en dödlig sjukdom blir livet så intensivt. Kanske svårt för andra att förstå. Men, man blir glad för det lilla. En vacker solnedgång. En katt som spinner. En tonåring som kommer ut ur " grottan" en stund och visar sitt vackraste leende, eller som hellre sover på dagen än umgås. Det kvittar....bara de är lyckliga.
Jag märker att jag tappar tråden. Var var jag nu? Jo, just det. Det lilla i livet. Det vardagliga som är så skönt att få uppleva. Att få vara med så länge det är möjligt. Och det behöver inte vara ett händelserikt liv. Det viktigaste är vad som händer i mitt huvud. Att min kreativitet inte sviker mig. Hallå hjärnan, stå på dig!
Igår fick jag reda på att en ny remiss är skickad till en ny strålning. Den där nya metastasen på längdryggen. Den som smärtar nu. Jag är inte van vid att ta så mycket tabletter. Innan jag fick cancerbeskedet, tog jag väldigt sällan smärtstillande medicin. Så jag är dålig på det. Väntar in i det sista. Fast nu har jag släppt alla hämningar. Tar allt jag ordineras. Jo, det stämmer att jag fick beskedet om remissen på Julafton. Så funkar hemsjukvården. Jag kan ringa dem dygnet runt och de kan ringa mig alla dagar i veckan. Så att få besked på själva julafton är inget konstigt. Det är en bra trygghet. Jag behöver aldrig köa på ett apotek, eller på en vårdcentral eller i telefon.
Ops, här kom en hel flaska Jack Daniels levererad till mig! Ja, den är proppad full med polkagriskarameller....mums! Ingen alkohol alltså. En ide jag fått från en blogg. Sedan kan man sätta ett ljus längst upp. Och sätter man sedan siffrorna 1-4 på fyra stycken flaskor, får man en perfekt adventsljusstake:) Nästa år får det bli fyra flaskor med 4 olika sorters karameller. Polkagriskarameller med lakrits och hallon. Älskar lakrits. I år har jag smakat två nya smaker på glögg. Den ena var just lakrits-hallon och en var lingon-pepparkaka. Och sedan lyckades vi få tag i favoriten chili-choklad.
Snart vet jag att ännu en godsak kommer leveras in till mig. En cheesecake gjord på pepparkaksbotten, grädde/färskost i mitten och apelsin och kiwi på toppen. Matlusten är det ingen fel på i alla fall! Oj, där kom den.....mmmmmmm. Himmelskt god.

Smärtfri julafton

Smärtfri igen...lika snabbt som smärtan kom, försvann den igen. När jag vaknade i morse var den puts väck. Så dagen har flutit på som en dans. Julklapparna är utdelade och jumaten är uppäten. Behöver bara ta smärtstillande en stund efter maten. Jag har dragit mig undan till sovrummet för att smälta maten. Glada tonåringar har somnat i soffan. Är så glad att ha dem båda här tillsammans. De andra plockar undan disk och rester. Sedan blir det bara att njuta av godsaker och att vi kan vara tillsammans.
Matsmältningen fungerar annorlunda när man inte har någon magsäck. Tunntarmen får liksom börja jobba direkt. Jag svettas och får oftast rätt ont. Då är det skönt att vara ensam. Och sedan har man ju en anledning att slippa diska, hi, hi:)
Tunntarmen tar över magsäckens roll efter ett tag. Så det blir väl lättare så småningom.
God fortsättning på julen, alla mina läsare. Vilka ni än är? Vi hörs snart♥♥♥

Biverkningar i repris

Så kom då biverkningen av strålningen! Precis som förra gången tog den lite tid på sig. Vi hade precis bänkat oss framför söndagsfilmen när den dök upp. Pang på bara. Ett skärande och huggande i ryggen. Jag vrålar rakt ut varje gång. Det går inte att värja sig eller vänja sig mot den smärtan. Det blev akutpiller och morfin och försök att hitta rätt ställning för min kropp. Under natten har jag nog vaknat och samtidigt, tyvärr, väckt min sambo minst 5 ggr med vrål och ooooh och aj....-du måste hjälpa mig! Det känns som om ryggen ska brytas av varje gång. Det håller fortfarande på.
Någonstans 20 minuter in i filmen slocknade jag första gången. När jag vaknade till liv i morse visade det sig att jag sovit eller vrålat mig igenom 2 filmer.
Det hjälper inte att ligga, eller stå och absolut inte att sitta. Vad återstår då att göra än att proppa i sig smärtstillande och önska att det går över snart. De sista julförberedelserna får min sambo stå för. Jag ska försöka ta mig till duschen idag i alla fall. Ursäkta, men kan vi inte flytta fram julen ett par dagar, tomten? Jag har för ont!

Min kärlek

Idag vaknade jag med smärtor i ryggen. Kaffe och mediciner serverades av min käre sambo. Denna text är tillägnad honom. Vi hade bara känt varandra ett halvår när jag började känna av cancern på riktigt. Innan hade jag bara mindre diffusa symptom.
Hela tiden har han funnits vid min sida. Stöttat, tröstat, pushat, hållit koll på medicinering, lagat mat, bakat. Ja, han kunde ju vänt i dörren vid cancerbeskedet. Men, jag tror inte han ens tänkt tanken att lämna mig. Han flyttade hit från ett grannland månaden innan jag fick min dom. I perioder under de snart 2 år han bott här har han varit arbetslös. I februari börjar han på ett nytt vikariat. Så han finns här för mig just nu hela tiden. Aldrig har han klagat...aldrig! Det är väl det som är kärlek. Han hjälper mig att fostra barnen. Kör mig till olika behandlingar. Masserar på onda ställen på kroppen. Ja, han är fantastisk.
Just idag har han hunnit med att städa kyl och ugn innan jag ens vaknat. Och just nu bakar han något i köket. Utan honom vet jag inte hur det skulle vara för mej. Skulle jag varit helt utlämnad till hemsjukvården. Vem skulle hjälpt mig med barnen? Hur gör andra som är helt ensamma när de hamnar i min situation. Får de den hjälp de behöver?
Jag bor ju långt ifrån mina släktingar. Men, även min mamma och syster är ett stort stöd för mig. Och några vänner kan jag kontakta dygnet runt. De ställer alltid upp. Och sedan får jag inte glömma alla som stöttar mej genom cyberspace. Brorsan exempelvis. Och min äldste son, som mestadels bor hos sin pappa. De finns där för mig. Speciellt sonen. Vi har vårt sätt att umgås på genom Messenger. Och den yngste sonen, som är så go och snäll och ger mig kramar varje dag. Facebook är viktig för mig nu när jag ofta inte orkar umgås irl. Alla fina kommentarer från släktingar, vänner, nya som gamla, styrker mig och hjälper mig att kämpa vidare mot cancerhelvetet, verkligen! Ett besök, eller en aktivitet var tredje dag ungefär, är vad jag orkar med just nu. En aktivitet kan vara en så enkel sak att stryka tvätt, eller gå en runda på" byn". Och då handlar det om prioriteringar. Mina egna barn kommer först i den prioriteringen.
Och hela mitt levnadssätt hänger på min sambo. Det är han som gör det möjligt. Kärlek, kärlek, kärlek till dig, F♥♥♥

Ormgropar och strålning

Strålande dag för strålning. Utvilad och med utökad dos av morfinplåster (som hemsjukvården ordinerat för ett tag sedan, och jag först fick reda på igår!), tog jag mig igenom min andra strålningsdos. Ansiktsmasken spändes fast så hårt att jag först fick panik och de fick spänna loss mig en stund, då jag fick lugna ner mej. Andra gången gick det bättre och allt var över på en kvart. Det låter värre än vad det är. Sköterskan informerade denna gång mer utförligt vad som kan hända dagarna efter. Det blir en svullnad där de strålat, och ett tag efteråt kan det göra rätt så ont. Det är det jag väntar på nu...och på tomten! Denna gång är jag mer förberedd på smärtan. Jag hoppas det kan avklaras i helgen, så att själva julhelgen kan avnjutas som den ska. Jag har ju strålats någonstans i trakten av halsgropen, så det kan bli problem att svälja. Får väl hålla mig till ris ala malta i värsta fall :)
Efter strålningen gav vi oss iväg till ormgropen. Ja, en omskrivning av köpcentrum dagarna före jul. Och det var rena katastrofen. Folk kör som galningar och inne i affärerna knuffas det och stressas det som om inte varorna ska räcka. Galningar! Vi fick i alla fall tag i det sista till barnen och jag köpte också en julklapp till mig själv. En ljusslinga, med bollar som ser ut som garnnystan i vitt och grått, med 20 bollar. Den blev riktigt snygg i sovrummet. Det har saknats belysning i fönstret där.
Väl hemma hade de första julkorten börjat trilla in. Och jag som inte har fått mina egna färdiga än! I år tillverkar jag dem själv. Det får väl bli Nyårskort istället:)
Jag frågade min yngste son om han blir rädd när jag berättar om att jag ska strålas. Lite sa han. Det är nog svårt för dem det här. Det är ju så svårt att förklara.

Politik

Äntligen har vi kommit på fötter ekonomiskt. Min sambos A-kassa har efter 5 månaders väntan betalats ut. Vi har vad vi behöver nu. Jag blir så illa berörd av alla de som lever i fattigdom i Sverige. Ser uppror på Facebook där familjer söker hjälp till julklappar och julmat! Jag vet hur lätt det är att hamna i den situationen. Det räcker att en blir sjuk i familjen, och försäkringskassan inte godkänner läkarintyget. Att de kräver in så mycket intyg att utbetalningar uteblir i flera månader. Vi sjuka blir inte friskare för att vi blir fattigare och vi orkar inte alltid med pappersexercisen. Då ska man helt plötsligt leva på ens inkomst. Det säger sig själv att då går det inte runt. Medans allt blir dyrare hela tiden, har inte de olika inkomstförsäkringarna höjts på flera år! Och kommunalt bistånd räcker bara till vissa utgifter. Om du äger en bostad måste den säljas först. Likaså din bil. Och hyr du en bostad får den inte kosta mer än 6700 i månaden. Då måste man flytta. Och det finns inga bostäder att få. Då återstår bara allmosor. Eller hemlöshet. Bli utkastad på gatan! I Sverige 2013! Det är så förnedrande.
 Jag blir varm i hjärtat av alla som startar insamlingar. Jag vet att det finns pengar. Men, att det är de med arbete som måste dela med sig. Efter alla skattesänkningar för de med arbete, säger det sig själv att någon annan måste betala det. Bl.a betalar arbetslösa 30% i skatt!
Det ska löna sig att arbeta, givetvis. Men, varför ska de svagaste betala för det. Nu har äntligen medelklassen vaknat, hoppas jag. Med en arbetslöshet på 9 % är det många som har det knapert. Blir så arg när jag tänker på det. Annonser om ex. bilar i halvmiljonklassen, eller smyckesreklam för diamantsmycken osv. osv får mig att vilja spy. Vi har gått tillbaka hundra år i utvecklingen. De rika blir bara rikare och de svaga och arbetslösa blir bara fattigare och fattigare. Och de som har arbete jobbar häcken av sig p.g.a av alla nedskärningar av personal. Bara för att aktieägarna kräver mer och mer i utdelning.
Kan vi inte bara dela på jobben? De olika rutbidragen är också så himla fel. Det är bara hjälp till de som egentligen har råd att bekosta lyxen själva. Jag hoppas mycket på nästa års val. Att humaniteten återinförs genom lagar där vi delar lika. Ingen ska behöva förnedra sig genom att förlita sitt leverbröd genom allmosor. Inte i Sverige!
I år skänker jag julklappspengar till föreningen " Ung cancer". Bl.a säljer de fina armband med texten "fuck cancer" Ja, jag tycker det också: Fuck cancer och Fuck girigheten och Fuck rutbidragen!
2006 fick vi en högerregering som vann mycket p.g.a allt snack om hur många sjuka levde på bidrag, och att alla i princip var lata soffliggare som inte ville arbeta. Nu har det visat sig att det var en stor fet lögn. Och till det har antalet arbetstillfällen minskat drastiskt sedan  2006. Det skulle ju skapas så mycket nya arbete genom rutbidrag och att minska antalet sjuka. Så fel de hade och så lurade alla som röstade fram dem blivit. Antalet sjuka blir bara fler och fler och antalet arbetstillfällen bara sjunker. Så nu vet ni var jag står:)

Vila och smärtlindring

Obs! Eftersom jag använder en platta att skriva denna blogg med, kan jag ej använda apostrof där det ska vara! Alltså får ni ursäkta min rättstavning. Och eftersom cellgifterna och annan medicin ibland gör det svårt att stava rätt, vill jag även ursäkta det. Jag har aldrig haft svårt med det förut. Bara att gilla läget!
I förrgår var vi och hjälpte mamma att inhandla nya möbler och en och annan teknisk pryl. Det var roligt att hjälpa henne med det. För att vara 79 år är hon otroligt duktig på att fixa den nya tekniken!
Igår var det dags för röntgen inför strålning på fredag. Strålbeh.avdelningen i Lund har det inte sparats på krutet precis. Det är så fint där med fin design på både byggnad exteriört och inredning. Atriumväntrum med 4 gigantiska Fikuspalmer, lampor och konstverk som är
så fina. Det märks på personalen att de stormtrivs. Jag tror att cancerfonden och andra donationer gjort detta möjligt. Det känns som om man kommer in i ett framtidssjukhus, typ 2050 någoting:)
Förutom röntgen, gjordes en avgjutning av huvud och bål av mig. Den måste jag ha vid nästa strålning för att skydda huvud, samt för att de ska slippa rita på överkroppen. Svart tusch används för att de ska kunna precisera strålningen exakt. Avgjutningen ska jag sedan ta med hem. Vi har planer på att göra den till lampskärm.
Smärtan i rygg och ländrygg vill inte ge med sig, så just nu proppar jag mig full med smärtlindring och lugnande. Just lugnande medicin gör att jag kan slappna av. Skönt.
Samt att jag går ofta ner i ett lågt tillstånd, då jag blir helt förtvivlad över min situation. Vill ju leva, länge, länge mer. Mina pojkar behöver ju mej. Har börjat skriva i en bok till dem. En bok som de kan läsa i när jag inte finns mer. Där jag försöker samla mina tankar om vad de behöver på vägen. Ex. att de duger som de är, att göra det de tror på. Att aldrig låta sig tryckas ner av negativa människor. Att undvika människor som stjäl energi.
Nu har jag 2 dagar att vila upp mig på. Det har varit många krävande dagar i följd. Jag gläds fortfarande av de släktingar jag träffade i fredags. Kusiner och kusinbarn jag inte träffat på flera år. En kusin från Helsingborg, två från Gamleby, en som är boende i Kph. Ett kusinbarn med man o barn. Vilka söta tjejer. En av dem pluggar till tv-producent och har hjälpt till med produktion av bl.a Solsidan. Och hon har även en statistroll i senaste programmet. Kul:)
Jag har flera stick- och virkproduktioner på gång samtidigt. Bl.a stickar jag randiga mössor till behövande manliga bekanta. Disktrasprojektet fortsätter. De funkar utmärkt och görs rent i tvättmaskin. Idag började jag även med att tillverka en basker till mej själv. Mönster skapar jag efterhand. Det blir roligare så. När det gäller julen så är det bara köttbullstillverkning kvar. Bakning av lussebullar är fixat, med hjälp av bagarmästaren i familjen. Han har även bakat julvörtbröd och ska även baka diverse gosaker. Go for it, F!
Älskar dej♥

Hopp och ljus

En vecka har gått i berg o dalbana. Smärta och lugn och ro om vartannat. Ryggen , eller skuldran, gör ibland så ont att jag inte tror att jag ska kunna ta mig upp överhuvudtaget. Sedan är det bara att ta morgondosen av medicinen, dricka kaffe och få igång magen, så kommer jag upp till slut. Sedan rullar dagarna på i berg och dalbanan. Smärtstillande medicin, vänta på att smärtan släpper, göra lite praktiskt. Ex. har jag tillverkat julklappar till släkten i Finland. Ja, släkt och släkt. Det är barnens fabror med fru som bor 5 mil utanför Åbo. Ikea har besökts i Älmhult. Gigantiskt varuhus. Vi gick och gick och gick, tills det snurrade rejält i skallen. Belöningen låg sedan där....restaurangen. Nej, vi vågade inte prova deras julbuffe. Varför? Jo, jag såg denna gigantiska folkmassa  runt buffen och tänkte att lika många människor, lika många baskelusker kryllade nog också där. Jag har ju ingen mjälte längre. Då blir man mer mottaglig för diverse magsjukor. Så det blev köttbullar med mos och massor av lingon. Älskar lingon. Redskapskenor med tillhörande krokar inhandlades och det blev riktigt snyggt i köket. Framförallt praktiskt, med alla redskap nära tillhands. Utanför Ikea låg en Ittalla Outlet. Julklappsköp till hemlig mottagare hittades där.
Mellan smärtlindring har jag roat mig med Musikhjälpen. Fantastiskt program med ett intelligent tema i år. Alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet. Måste komma på en låt jag vill önska.
Även har kampen i att få en tonåring till skolan utkämpats denna vecka. Hur är det att leva med en förälder med en dödlig sjukdom. Jag vet inte och känner ingen som har det heller. Men, jag försöker inte skuldbelägga mig själv varför just mina två barn är så omotiverade. Vet bara att många ungdomar har idag problem att motivera sig till att gå i skolan i Sverige. Okej, denna vecka kom den sk. Pisarapporten. Ingen har väl missat att Sverige hankat långt ner på listan i bl.a naturvetenskap, matte och läsförståelse. Svårt att motivera sig att ta sig till en sådan skola kanske!
Idag har jag varit på begravning. Min kära moster Ella begravdes och den var väldigt fin. Ljus och hoppingivande. Prästen hade fångat hennes liv och personlighet bra. Det blev många kära släktträffar med kramar och glimten i ögat. Morgonen började alltså med en fruktansvärt smärta och slutade i kärleksfull gemenskap i att min ena kusin och hennes söta dotter bjöd på en supergod kycklingsallad hos en moster, som vi själva bjöd oss in till...ha, ha. Kram på er M, M och G♥♥♥
Och morgonens samtal från en kär vän lyfte upp mig också. Tack M, din humor är bättre än tusen små tabletter;)
Förresten, nästa vecka är det dags för strålning av metastas 3. Det gick fort!

Ont i ryggen II

Fortfarande ont i rygg/nacke/skuldra. Igår ringde min hemläkare. Nu är det dags för remiss till strålning av metastasen längst upp i skelettet. Det görs för att bli smärtfri. Skönt. Vi har väntat på det...att den ska göra ont.
Mina känslor åker berg- och dalbana. Tror att det beror på smärtan. Ena stunden är jag lugn och glad och känner mig kreativ och gör saker. Nästa stund faller jag ner i en bottenlös ångest. Då kommer rädslan för döden. Jag är livrädd...jag erkänner. Döden känns så ensam och ödslig, så kall. När jag dör, vill jag dö på sommaren. Känns lättare då att tänka på den.
Jag har ändrat på mig vad det gäller var jag vill bli begravd. De flesta jag vet som dött i min närhet, är begravda på min födelseort. Det vill jag också. Hos min pappa. Känns tryggare så, att vara omgiven av människor jag känt. Först ville jag ligga begravd här i närheten av min nuvarande hemort. Men, jag känner ingen som blivit begravd där. Så det känns så ensamt.
Det låter hemskt, det här med döden, men, det är viktigt för mig att skriva om det. För mina dagar är räknade. Ingen vet......
Så nu har jag skrivit av mig om det...nu känns allt lättare! Dags att ta sig i kragen och göra något kul! Ljuvliga dofter sprids just nu från köket. F. bakar sitt "världens godaste bröd". Och jag testar bl.a att göra egna disktrasor. Såg fina i bomull i Köpenhamn förra veckan. Och tänkte så klart direkt, att sådana kan jag göra själv. Har ju massor av bomullsgarn. Så, ja, disktrasdax!

Ryggont

Måndag morgon...status: ont i ryggen/nacken...förmodligen är det metastasen på ryggkotan,  uppe i ryggen, som spökar! Den har ju inte strålats. Smärtan flög bara på mig igår em. Ringde Ashi och frågade vad jag skulle ta som smärtlindring. Jag tog Oxynorm. Det är ett morfinpreparat. Det hjälpte inte. Men, jag somnade ändå, någongång....pang....sedan är jag borta. Jag kan somna sittande och sover djupt. På morgonen vaknar jag oftast med en mage som gör ont. Jag håller på att lära mig äta på ett helt nytt sätt...varannnan timme måste jag få i mig något. Det är inte så lätt, när man är van
att äta 3 ggr/dag, rejält. Måste alltid ha med mej något ätbart...oftast blir det banan eller äpple. Vid måltider, som består av mer än frukt eller en smörgås, måste jag äta sakta. Annars gör det fruktansvärt ont, efter en stund. Och jag kallsvettas... sedan fryser jag.
I lördags bjöd min mamma oss på Julbuffe.  Var lite orolig att jag inte skulle klara det. Men, det gick bra. Fick i mig både sill, lax och köttbullar och Janson, och ris a la malta!
Igår var vi hos pojkarnas pappa och satte upp julpynt. Han hade fått en plastgran av en granne och en del julpynt. Jag tror att mittdelen till granen saknades, så den blev inte så hög. Men, den blev söt!
Nu har jag varit igång och gjort en massa saker sista 2 veckorna...kanske är det därför jag har ont i ryggen? Ska försöka ta det lugnt ett tag framåt. Har inget val, då det gör rejält ont!

Lilla Ella

Igår fick jag reda på att en av mina mostrar avlidit i söndags. Hon blev 89 år. En riktig krutgumma. Jag minns henne, som en person, som verkligen brydde sig om oss barn, vid olika släkträffar. Och vi var och är många till antalet. Min mamma har 9 syskon, varar 5 fortfarande lever. Så jag har ca 20 kusiner på mammas sida....räknar och räknar,om och om igen. I alla fall, var vi alltid väldigt många när vi träffades.
Lilla Ella, vila nu i frid♥

Svar

Då fick jag äntligen reda på hur läget i min kropp är: Inga nya metastaser syns i mina organ. Iofs har en ny metastas börjat växa på ländkota tre. Men, och här kommer ett besked jag inte riktigt förstår: Metastasen mellan kota 4 och 5 har krympt och ombildats till
något annat! Vad då. Ja, det kunde läkaren inte förklara. Så summa summaron var det ett glädjande besked. Jag blev väldigt glad och är lättad. De 6 cellgiftbehandlingarna har inte varit förgäves. Allt illamående, trötthet, frusenhet som jag gått igenom är värt det!
Nu får jag en månads "semester", utan behandling. Så jag kan vila upp mej. Oj, vad jag ska frossa i mat. Det blir start med lussebullar inom en vecka.
Kanske jag kommer att bli strålad på skelettet snart. Tror att min hemsjukvårdsläkare skickat en remiss. Men, det är ingen krävande behandling precis.
Annars har jag varit igång som bara den i 3 dygn. Först var jag och träffade en del av familjen i lördags och även 2 kusiner, en av mina mostrar och ett kusinbarn. Det var väldigt skoj. Vi fick även en gammal "Amerikaklocka" av min moster och en fin Lyktanlampa av mamma med oss hem. De har ju båda flyttat till lägenhet från radhus, och har helt plötsligt mindre plats. Och både F. och jag älskar prylar, som vi antingen gör om eller ibland duger de som de är. Fast nu är det stopp! Vi bor trots allt bara i en 3:a. Och förrådet är nästan fullt.
I söndags var vi hos barnens pappa. Jag stod och strök gardiner, som jag skänkt till honom. Det tog ett tag. De bor i ett område på landet utan gatubelysning, så där blir det becksvart på kvällar och nätter. Tryggt att kunna dra för gardiner då!,
Igår var de så dags för läkarbesöket. Efter det kom mamma till sjukhuset och vi åkte till Köpenhamn. Typiskt att vi prickade in årets kallaste dag. Vi tog oss runt Tivoli, utanför staketet, ha, ha! Först parkerade vi vid norra ingången, gick runt om till Huvudbangården, tog en fika där för att värma oss. Sedan tog vi oss runt mot Rådhusplatsen. Vi var för snåla för att betala 90 spänn per person i inträde till Tivoli! Istället hamnade vi i en affär med sjukt mycket jultingeltangel och en med lite "finare" sortiment. Bl.a Marriomekko.  I tingeltangelbutiken hittade vi väldigt fina trähjärtan, snidade i solit trä.
Ja, sedan var det dags att dra sig mot bilen igen. Vi rundade Tivoli på västsidan och kunde genom staketet njuta av all vacker belysning. Både mamma och jag blev sugna på dansk pölse. Men, det finns inte längre så mycket av Pölsevagnar kvar i Danmark. Så vi åkte förbi Burlövs Center, där jag visste att det fanns en Pölsemannen. Komiskt. Men, gott var det.
Idag blir att ta igen sig och göra ingenting. Skönt.

Frusen

Tidigt i morse vaknade jag av en frossa från helvetet! Det var så kallt att 2 täcken plus en filt inte hjälpte. Jag skakade och det gjorde ont ända in i benmärgen. Jag var kissnödig och bara tanken på att ta mig till toa fick mig att gråta. Var nästan beredd att kissa i en burk. Men, till slut lyckades jag, med hjälp av F. ta mig till toa.
Jag lyckades somna bort från smärtan. Vid 11 kom det en sjuksköterska från hemsjukvården. Hon tog prover för att kolla om jag drabbats av en infektion. Det visade sig att jag hade feber. Därav frossan, förmodligen.
Jag är inte van. Har inte haft feber på flera år.
Däremot har jag vant mig att bli stucken...äntligen:)
Idag ska jag hålla mig i sängen och bara vila. Vill så gärna bli frisk tills i morgon, för att kunna träffa en del av familjen!

Att bli sjuk, när man redan är svag

I måndags blev jag sjuk, i magsjuka. Att få maginfluensa när man redan är svag är ingen hit. Jag har svettats och frusit om vartannat, sovit bort gårdagen. Så jag missade fotbollsmatchen, som tydligen var lika viktig som när Sverige bytte till högertrafik på 60-talet. Eller när Christer Fuglesang, som förste svensk, åkte ut i rymden. Eller kärnkraftsomröstningen på 70-talet. Eller....jag kommer inte ihåg andra likvärdiga händelser just nu. Jo, när Olof Palme blev mördad och Anna Lindh.
Idag känns det en liten aning bättre. Försöker fokusera på viktiga och roliga saker. Som
att båda sönerna bodde här mellan söndag och måndag. Att jag fick klippa en snygg frisyr på den äldste. Att höra dem gnabbas igen, som bara syskon kan. Att jag fick träffa vänner och min bror och hans lille "Al Fadji", som är 2 år, och älskar att kolla in bilder och filmer på sig själv. Det tillhör ju åldern. Att jag fick en platta och en platt-tv och ett extra modem, bara sådär. Att mina vänner lagade en urgod Gulash och bjöd oss på. Livet är bra. Ska bara bli av med denna hemska magåkomma också.

Väntan

Jag väntar.....
Nu är det bara en vecka kvar tills jag får besked på röntgenresultaten. Det kan ju i princip vara vad som helst. Jag hoppas så klart att spridningen av metastaser har stannat upp. Att jag kan få en period av vila. Att inga cellgiftbehandlingar är inplanerade denna sidan nyår. Långt, långt bort har jag stoppat undan rädslan för att metastaserna spridit sig till ytterligare kroppsdelar eller organ i kroppen. Jag erkänner...jag väntar på mirakel.
Under tiden händer det så mycket omkring mig. Jag umgås med människor jag mår bra av. Jag gör saker jag mår bra av. Det är inte mer än det. Det är ett enkelt liv jag lever...ingen stress...ingen planering...bara vara. Jag äter gott och kan t.o.m skönja en liten fettvalk på magen. Min käre sambo har ju skaffat ett nytt intresse när han flyttade hit till mig i Sverige. Bakning. Det är allt från "Världens godaste bröd" till läckra chokladkakor. Och det gör absolut ingenting. För varje gram som jag lägger på, gör mig starkare.

Tyst cancer

Min cancer är lurig. Den känns inte längre. Inte när jag "gått av" cellgifterna. Det gjorde den inte efter operationen i heller, och inte efter vårens förebyggande cellgiftbehandlingar. Jag hade 3 veckors "semester" från symptom, innan metastaserna började märkas. Som jag berättat tidigare, kändes det som ischiasvärk och den andre som diskbråk i ländryggen. Den tredje, längre upp i ryggraden har jag aldrig märkt av. Jag vet att jag har en aggressiv form av cancer. Att den är obotlig. Just detta att den nu inte känns, skrämmer mig...vad händer nu i min kropp. Kan inte riktigt njuta av att vara symptomfri.
Igår gick jag igenom en sista röntgen, CT-röntgen, inför läkarbesöket snart. Då får jag veta om den stannat upp...om metastaserna slutar sprida sig.
Jag tar smärtstillande kontinuerligt, fast jag inte har ont. Ibland blir jag ledsen. Då tar jag lugnande. Kan inte riktigt våga må riktigt bra...litar inte på den här luriga, tysta cancern. Sist jag gjorde det, spred sig den "jäveln", tyst men snabbt.
Bara att vänta...
Jag har diskuterat med min hemläkare, om jag inte ska dra ner på smärtstillande. Det tyckte inte hon. Men, det tycker jag. För jag vill inte ta mediciner i onödan. Denna gång ska jag stå på mig. It's my life..my body!
Men, jag har bra stunder också. Som just nu när den yngste sonen kommer hem, katten ligger på magen och spinner o F. bakar chokladkaka. Annars skulle jag inte stå ut. Det goda i livet överväger det dåliga.

Någon annans blod

Äntligen är det över för denna gång...stormen som rivit runt i min kropp...stormen som känts som influensa × 100...eller 1000. Cellgifterna har förhoppningsvis gjort sitt på ett tag. Litern med blod från en okänd hjälte, har säkert också gjort sitt. För idag vaknade jag upp med en styrka, som skulle kunna flytta berg.
Vill så mycket..men, ändå inte. Mina önskningar, för hur mitt liv ska levas, handlar inte om att resa till fjärran länder eller andra stora saker. Mina önskningar handlar om vardagen. Att få krama mina barn varje dag, ge dom mat, prata med mamma varje dag, träffa mina syskon...vänner, klappa katten, göra något kreativt minst en gång om dagen, sitta bredvid min kära F. i soffan...nära, lyssna på musik, se Boardwalk Empire, längta efter julen. Ha, ha..jag som alltid avskytt julen! Men, det är en anspråkslös jul jag längtar till...eller inte...kanske jag vill ha en riktig juljul i år. Med extra allt. En stor gran. En stor julskinka, 1000 köttbullar, en riktig Janssons frestelse, massor med Ris a'la Malta, nötter, julmust, mammas sega knäck, Lussekatter, Saffran...massor med Saffran.

This is the end!

Gårdagen var kaotisk...började med försovning. Men, vi lyckades med att ta oss till Lund och min röntgen på 60 minuter. Väl där tog jag mig till fel våning...fel röntgen. Till slut hamnade jag i "cellen"...få panikångest o en gråtattack. Jag valde klassisk tema i lurarna...som inte lyckades överrösta dunkandet från röntgenapparaten. Jo, en gång.  Då hörde jag textraden "this is the end" från klassikern "I did it my way"! Helt absurpt i sammanghanget. Jag lyckades andas rätt..o efter 60 minuter var helvetet över.
Därefter tog vi oss till ett köpcentrum...käkade en rostad Foccacia..o köpte nya " boppar" till mej på HM för 99 spänn. Inte mycket kvar av "bopparna" efter 25 kg viktnedgång precis.
Helt slutkörd tog jag mej till Onkologen för start av sista cellgiftbehandlingen..för denna gång..hoppas jag!
Väl där blev systrarna lite tveksamma över om de vågade starta behandlingen, eftersom runt Picklinen har huden blivit sårig o brun..samt att själva Picklineslangen gått ut ca 10 cm. En läkare tillkallades o gav ett okay..vi kör på..tack! Där låg jag med överkroppen blottad...i ett rum som innehöll 3 patienter till. Inget jag brydde mej om precis. Låt dom se! Men, nej, de tyckte inte syster...och drog för draperiet. Istället fick jag i min tur ligga och höra på en gammal mans magproblem. Inte se...bara höra tydligen:-)
Väl hemma slocknade jag redan vid sju på kvällen.

Änglar finns!

När man blir sjuk och inte längre kan arbeta, blir man fattig. Så är det bara. Man får göra prioriteringar. Mat måste alltid finnas. Speciellt om man som jag gått ner 25 kilo. Jag får inte gå ner mer. Just nu är jag lika tanig som jag var som barn o tonåring. Bara skinn och ben i princip.
Kläder måste man också ha. Jag har två tonårsbarn. Mitt största bekymmer har varit att hur ska jag kunna köpa dem kläder. Jag har helt enkelt inte råd. De växer fort. De är båda snart över 1,90!
Detta nämnde jag för en kär vän för en vecka sedan. Detta resulterar i att hennes fantastiska dotter startar en insamling till mina söner. Två stora paket med jättesnygga kläder o skor packade vi upp. Så, ja, änglar finns! Och nu behöver jag inte oroa mej för det mer:-)
 Idag laddar jag för morgondagen. Först blir det CT- röntgen av skelettet, för att se så att mina metastaser håller sig i schack. Och att det inte det blivit fler. Efter det blir det start av min sjätte o sista cellgiftbehandling för denna gång.

Smärta

Den fysiska smärtan vid cancer är lätt att kontrollera.

Morfinplåster, akutpiller m.m.

Den psykiska smärtan däremot, är bottenlös. Den yttrar

sig i en enorm rädsla för hur mina 2 barn ska klara sig 

utan sin mamma. Vem ska lotsa dem vidare till vuxen-

livet, som bara en mamma kan? Hur kommer de att ta min bortgång? Vem kommer att se till att de kommer känna kärlek

som bara en mamma kan? Dessa oehört skrämmande tankar

finns det inget smärtstillande medel mot. 

A o T,  jag älskar er!

The beginning

Under våren 2012, hade jag 2 arbete. På vardagarna hoppade jag runt som Förskollärare på olika förskolor. Och varannan fredag och lördag serverade jag på en restaurang. Ett arbete som var helt nytt för mej...men, oj vad skoj! Det passar mej perfekt att få servera god mat och få träffa alla trevliga och glada människor:-)
Jag var nykär (och är fortfarande) och min kärlek hade precis flyttat hit från Danmark.
Problemet var att jag alltid kände mej hungrig. Det rev och slet i magen. Jag sov dåligt. Gick till slut till doktorn. Det var i Mars- April. Doktorn uttryckte sig ungefär så här: -Du vet att man kan bli så rädd att man sh..er på sig! Apropå att jag berättade att min mage levde om på natten, därav problemet att jag sov dåligt. Och hon skrev ut antidepressiva till mig, och hejdå, vi träffas igen i september!
Men, magen blev inte bättre. En halvtimme efter varje måltid gjorde det varje gång väldigt ont i nedre delen av magen. I Juni åkte jag och F. till Grekland, en helt fantastisk resa runt bland öarna runt Samos och Naxos:-) I slutet av resan kunde jag bara äta Grekisk sallad. Väl hemma, fortsatte problemet med magen. Jag började på ett fast vikariat på en förskola och skyllde väl magproblemet på stress...nya arbetskamrater...en som skrek på barnen bl.a. Men nu började det synas på mej, genom att jag gick ner i vikt och varje aktivitet med barnen gjorde ont, så jag faktiskt grät i smyg och berättade för mina arbetskamrater om läget. Jag kan inte säga att jag gjorde ett bra jobb precis. De rådde mig att kontakta läkaren igen.
I slutet av Augusti kom jag till samma läkare igen. Och denna gång skickade hon mig på Gastroskopi. Den visade magsår och magkatarr. Bakom magsåret såg läkaren något.Men, att först måste det läka. Vad kan det vara då? Frågade jag. Det vet jag inte..kanske en tumör...men det behöver det inte alls vara. Nej, det fanns inte en chans. Att jag skulle ha cancer och trängde bort det långt, långt bort.
Jag fick utskrivet magsårsmedicin och något för magkatarren och efter 2 månader skulle jag bli kallad igen för en ny Gastroskopi. Nu var jag så dålig att jag slutade i princip äta, blev sjukskriven på heltid och kilona bara rasade. Minns inte så mycket från den tiden. Var hemma och väntade på en ny Gastroskopi. Tiden gick, ingen kallelse. Ringde och undrade. Ojsan, sa min läkare på Vårdcentralen, det har jag missat! Till slut blev det en ny tid, en ny Gastroskopi. En ny läkare som kollade min mage, tog en biopsi, samma svar:- jag ser något i din mage....skickar en remiss till röntgen. Jaha, och vad är det du ser? Det vet jag inte!
Nu var vi framme vid julen 2012 och jag hade gått ner säkert 20 kilo. Julen stökades över och jag blev nu röntgad. Fortfarande inget svar. En ny Gastroskopi gjordes och svaret kom den 7 Februari. - Du har en tumör! Det har jag skrivit om innan...det glömmer jag aldrig. Hur kan man ge ett sådant  besked till någon som är helt ensam. Eller hur kunde de sedan bara skcka iväg mig ensam?

Trött

 5:e cellgiftbehandling genomförd (den 9: onde om jag räknar de 4 före operationen).
Trött, såklart! Är konstant hungrig. Vill ha i mej nyttigheter. Frukt o grönt. Orangte, gult, rött går också bra. Bara det är från jorden. Svärfar är på besök från Jylland. Orkar inte riktigt
umgås. Min kära F får roa honom på egen hand. Jag kan aldrig planera något flera dagar
 innan. Sitter i sängen, eller halvligger, och letar musik till min fun...al!
Det är så overkligt. Jag ska ju inte dö...inte nu...mina söner behöver ju mej.

Number 3

I onsdags avslutade jag min 3:e cellgiftbehandling efter operationen.
För mig innebär det att jag håller sakta på att ta mig upp.
Upp ur trötthet och förvirring. Att sakta börja äta
I lagom doser. Att ta sig från liggläge till att sitta uppe
några timmar.....

Jag har en tumör!

För 2 veckor sedan fick jag reda på att jag har en tumör i magsäcken.
Den täcker 2/3.
Utan omsvep, sa läkaren: -Ja, du har en tumör. Jag svarade att det har jag misstänkt.
Jag minns att jag slussades ut till sjuksystrarna..fick en vaccinationsspruta mot pneumokocker. Minns också att läkaren förklarade att först kommer du få 4 cellgiftbehandlingar, sedan opererar vi bort din magsäck o din mjälte. Och om ett år kommer du stå här igen helt återställd. Så blir det inte........Sedan bröt jag ihop..ringde min älskade F o berättade. Sedan blev jag hämtat o därefter blev det samtal till min mamma, mitt ex bl.a. Då fanns ändå hoppet om att bli helt frisk........