Fortfarande ont i rygg/nacke/skuldra. Igår ringde min hemläkare. Nu är det dags för remiss till strålning av metastasen längst upp i skelettet. Det görs för att bli smärtfri. Skönt. Vi har väntat på det...att den ska göra ont.
Mina känslor åker berg- och dalbana. Tror att det beror på smärtan. Ena stunden är jag lugn och glad och känner mig kreativ och gör saker. Nästa stund faller jag ner i en bottenlös ångest. Då kommer rädslan för döden. Jag är livrädd...jag erkänner. Döden känns så ensam och ödslig, så kall. När jag dör, vill jag dö på sommaren. Känns lättare då att tänka på den.
Jag har ändrat på mig vad det gäller var jag vill bli begravd. De flesta jag vet som dött i min närhet, är begravda på min födelseort. Det vill jag också. Hos min pappa. Känns tryggare så, att vara omgiven av människor jag känt. Först ville jag ligga begravd här i närheten av min nuvarande hemort. Men, jag känner ingen som blivit begravd där. Så det känns så ensamt.
Det låter hemskt, det här med döden, men, det är viktigt för mig att skriva om det. För mina dagar är räknade. Ingen vet......
Så nu har jag skrivit av mig om det...nu känns allt lättare! Dags att ta sig i kragen och göra något kul! Ljuvliga dofter sprids just nu från köket. F. bakar sitt "världens godaste bröd". Och jag testar bl.a att göra egna disktrasor. Såg fina i bomull i Köpenhamn förra veckan. Och tänkte så klart direkt, att sådana kan jag göra själv. Har ju massor av bomullsgarn. Så, ja, disktrasdax!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar