Glömska

Han håller min hand. Jag gråter inombords. Jag är rädd. Rädd att jag inte ska kommma ur detta tillstånd. Jag fryser och svettas i omgångar. Har tagit mig ur sängen idag. Javisst ja. Glömt att byta plåster. Det gör vi snart. Pizzan ska bara in i ugnen först. Behöver näring. Allt har försvunnit. Vad skulle jag gjort utan honom? Varför glömmer jag plåstern. Hjärnan funkar inte som den ska. Dagarna går så fort. Vad gör det att jag lagt in påminnelse om det i min telefon, när jag inte orkar ha koll på telefonen. Lappar finns också. Kom-ihåg-lappar. "Byta plåster Lördag" står det på den. Men, ändå glöms det bort. Nu får jag ringa mamma och förklara varför jag grät i telefonen i fm. Vill inte oroa henne. Men, ibland kan jag inte dölja hur jag mår. Tårarna bara kommer. Min sambo säger till mig att andas, att tänka på något positivt. Men, i detta läge går det inte. Blir bättre senare, när plåstret börjar verka. När jag ätit. Vi måste få ordning på rutinerna med plåstren. Han får lägga in påminnelse i sin telefon.
Jag vill vara frisk igen...vill inte ha denna j...a sjukdom längre. Orkar inte leva med en dödsom längre. Att inte veta hur länge jag har kvar. Jag vill vara någon annan.  Vill gå upp, gå till jobbet. Känna mig frisk och stark igen. Idag har jag trott stundvis att nu är det inte långt kvar. Men, nu, 10 över elva på kvällen, känner jag mig stark igen. Eller starkare. Det var det glömda plåstrets fel. Får inte glömma det igen.