Nyårsafton

Nyårsafton. Vaknade sent. Ont i ryggen, som vanligt. Toa nästa. Visst är det intressant. Fast min vardag. Och min sjukdom bryr sig inte dugg om att det är årets sista dag. Att idag ska man vara glad och förbereda sig för att fira in 2014 vid 24.00 inatt. Sitter i sängen och äter risgrynsgröt och dricker kaffe. Idag har jag i alla fall kommit ihåg att byta plåster i tid. Hör grannflickan som leker och busar i sin trädgård. För jag har balkongdörren på glänt. Vår lägenhet gränsar till deras trädgårdsbaksida. Det är härligt att höra henne. Alltid i full gång och mycket bestämd.
Min yngste har precis berättat om sina planer för ikväll. Fest. Och jag och min sambo håller oss alkoholfria, ifall han behöver hjälp eller skjuts hem inatt.
En självklarhet.
Jag har försökt komma på hur jag ska lägga in bilder här på bloggen. Det blir en roligare blogg då, tycker jag. Det funkar inte. En gång har det fungerat. Fast då uppdaterade jag genom mobilen. Ska prova det igen.
Såja, då gick det att få in en bild igen. Genom mobilen. Mina ruggugglor, som jag är så förälskade i. Ibland liknar Hugo, vår kattunge dem. Speciellt när han busar eller busat.
Ska försöka ta mig i kragen idag och komma i feststämning. Känns tungt. Min kropp vill inte fira nyår idag. Den vill bara vila. Vi har bestämt att bjuda på planka ikväll. Det ser jag fram emot. Och min sambo tänkte baka en Oscar II tårta. Låter gott. Men, har ingen aning vad det är. Får googla det.
Vår lägenhet ligger högt. Vi har utsikt över hela samhället. Förra nyår var helt otrolig här. Vilket fyrverkeri. Ser fram emot 12-slaget här igen i år.

Glömska

Han håller min hand. Jag gråter inombords. Jag är rädd. Rädd att jag inte ska kommma ur detta tillstånd. Jag fryser och svettas i omgångar. Har tagit mig ur sängen idag. Javisst ja. Glömt att byta plåster. Det gör vi snart. Pizzan ska bara in i ugnen först. Behöver näring. Allt har försvunnit. Vad skulle jag gjort utan honom? Varför glömmer jag plåstern. Hjärnan funkar inte som den ska. Dagarna går så fort. Vad gör det att jag lagt in påminnelse om det i min telefon, när jag inte orkar ha koll på telefonen. Lappar finns också. Kom-ihåg-lappar. "Byta plåster Lördag" står det på den. Men, ändå glöms det bort. Nu får jag ringa mamma och förklara varför jag grät i telefonen i fm. Vill inte oroa henne. Men, ibland kan jag inte dölja hur jag mår. Tårarna bara kommer. Min sambo säger till mig att andas, att tänka på något positivt. Men, i detta läge går det inte. Blir bättre senare, när plåstret börjar verka. När jag ätit. Vi måste få ordning på rutinerna med plåstren. Han får lägga in påminnelse i sin telefon.
Jag vill vara frisk igen...vill inte ha denna j...a sjukdom längre. Orkar inte leva med en dödsom längre. Att inte veta hur länge jag har kvar. Jag vill vara någon annan.  Vill gå upp, gå till jobbet. Känna mig frisk och stark igen. Idag har jag trott stundvis att nu är det inte långt kvar. Men, nu, 10 över elva på kvällen, känner jag mig stark igen. Eller starkare. Det var det glömda plåstrets fel. Får inte glömma det igen.

Ljuva droppar och kära "systrar"

Så kom då äntligen magen igång igen. Det är så bara. Om magen strejkar får jag ont. Pinsamt att läsa om kanske, men ren är skär fakta. Tjugo droppar av en laxermedicin, två kvällar i sträck, så hjälpte det till slut och ryggen smärtar inte så mycket mer. Ett samtal med hemsjukvården sent igår kväll, som gav mej rådet att blanda morfinet med vanlig Panodil, gjorde att jag kunde sova hela natten. På f.m idag, kom även en "syster" från hemsjukvården hit med mer morfin. Hennes närvaro lugnade mig. De är så snälla och bra att prata med.
När väl magen kommit igång, blir jag rätt trött, efter kampen. Så dagen har spenderats i sängen, tittandes på diverse gamla, men, bra serier på dansk tv. Snart blir det julmatsrester och sedan kommer kvällen spenderas med film i lugn och ro. Har kollat ut några nya på nätet som verkar bra. Kanske vi även ser " Den fördömnde" på Svt. Men, jag jag tycker Rolf Lassgårds roll är så osympatisk. Varför måste han förföra alla kvinnor han möter? När Martin Rohde i "Bron" har samma beteende blir jag inte lika störd. Undrar varför?

Ledsen....eller?

Nu är jag bara ledsen...jag har ont. Det är stopp. Hela magsystemet strejkar. Det trycker mot ryggen. Ingen smärtlindring hjälper. Gästerna får min sambo ta hand om. Det är det värsta. Jag är en social person. Men, just nu orkar jag inte vara det. Tur att mina barn är så stora att de kan roa sig själva. Halvligger i sängen och lyssnar på P3. Humorprogram kanske hjälper. Jo, det gör det. Och gästerna skämtar med mig genom dörren...de fattar. Så mitt liv är både himmel och helvete. Upp och ner. Mörkt och ljust. När man har fått en dödlig sjukdom blir livet så intensivt. Kanske svårt för andra att förstå. Men, man blir glad för det lilla. En vacker solnedgång. En katt som spinner. En tonåring som kommer ut ur " grottan" en stund och visar sitt vackraste leende, eller som hellre sover på dagen än umgås. Det kvittar....bara de är lyckliga.
Jag märker att jag tappar tråden. Var var jag nu? Jo, just det. Det lilla i livet. Det vardagliga som är så skönt att få uppleva. Att få vara med så länge det är möjligt. Och det behöver inte vara ett händelserikt liv. Det viktigaste är vad som händer i mitt huvud. Att min kreativitet inte sviker mig. Hallå hjärnan, stå på dig!
Igår fick jag reda på att en ny remiss är skickad till en ny strålning. Den där nya metastasen på längdryggen. Den som smärtar nu. Jag är inte van vid att ta så mycket tabletter. Innan jag fick cancerbeskedet, tog jag väldigt sällan smärtstillande medicin. Så jag är dålig på det. Väntar in i det sista. Fast nu har jag släppt alla hämningar. Tar allt jag ordineras. Jo, det stämmer att jag fick beskedet om remissen på Julafton. Så funkar hemsjukvården. Jag kan ringa dem dygnet runt och de kan ringa mig alla dagar i veckan. Så att få besked på själva julafton är inget konstigt. Det är en bra trygghet. Jag behöver aldrig köa på ett apotek, eller på en vårdcentral eller i telefon.
Ops, här kom en hel flaska Jack Daniels levererad till mig! Ja, den är proppad full med polkagriskarameller....mums! Ingen alkohol alltså. En ide jag fått från en blogg. Sedan kan man sätta ett ljus längst upp. Och sätter man sedan siffrorna 1-4 på fyra stycken flaskor, får man en perfekt adventsljusstake:) Nästa år får det bli fyra flaskor med 4 olika sorters karameller. Polkagriskarameller med lakrits och hallon. Älskar lakrits. I år har jag smakat två nya smaker på glögg. Den ena var just lakrits-hallon och en var lingon-pepparkaka. Och sedan lyckades vi få tag i favoriten chili-choklad.
Snart vet jag att ännu en godsak kommer leveras in till mig. En cheesecake gjord på pepparkaksbotten, grädde/färskost i mitten och apelsin och kiwi på toppen. Matlusten är det ingen fel på i alla fall! Oj, där kom den.....mmmmmmm. Himmelskt god.

Smärtfri julafton

Smärtfri igen...lika snabbt som smärtan kom, försvann den igen. När jag vaknade i morse var den puts väck. Så dagen har flutit på som en dans. Julklapparna är utdelade och jumaten är uppäten. Behöver bara ta smärtstillande en stund efter maten. Jag har dragit mig undan till sovrummet för att smälta maten. Glada tonåringar har somnat i soffan. Är så glad att ha dem båda här tillsammans. De andra plockar undan disk och rester. Sedan blir det bara att njuta av godsaker och att vi kan vara tillsammans.
Matsmältningen fungerar annorlunda när man inte har någon magsäck. Tunntarmen får liksom börja jobba direkt. Jag svettas och får oftast rätt ont. Då är det skönt att vara ensam. Och sedan har man ju en anledning att slippa diska, hi, hi:)
Tunntarmen tar över magsäckens roll efter ett tag. Så det blir väl lättare så småningom.
God fortsättning på julen, alla mina läsare. Vilka ni än är? Vi hörs snart♥♥♥

Biverkningar i repris

Så kom då biverkningen av strålningen! Precis som förra gången tog den lite tid på sig. Vi hade precis bänkat oss framför söndagsfilmen när den dök upp. Pang på bara. Ett skärande och huggande i ryggen. Jag vrålar rakt ut varje gång. Det går inte att värja sig eller vänja sig mot den smärtan. Det blev akutpiller och morfin och försök att hitta rätt ställning för min kropp. Under natten har jag nog vaknat och samtidigt, tyvärr, väckt min sambo minst 5 ggr med vrål och ooooh och aj....-du måste hjälpa mig! Det känns som om ryggen ska brytas av varje gång. Det håller fortfarande på.
Någonstans 20 minuter in i filmen slocknade jag första gången. När jag vaknade till liv i morse visade det sig att jag sovit eller vrålat mig igenom 2 filmer.
Det hjälper inte att ligga, eller stå och absolut inte att sitta. Vad återstår då att göra än att proppa i sig smärtstillande och önska att det går över snart. De sista julförberedelserna får min sambo stå för. Jag ska försöka ta mig till duschen idag i alla fall. Ursäkta, men kan vi inte flytta fram julen ett par dagar, tomten? Jag har för ont!

Min kärlek

Idag vaknade jag med smärtor i ryggen. Kaffe och mediciner serverades av min käre sambo. Denna text är tillägnad honom. Vi hade bara känt varandra ett halvår när jag började känna av cancern på riktigt. Innan hade jag bara mindre diffusa symptom.
Hela tiden har han funnits vid min sida. Stöttat, tröstat, pushat, hållit koll på medicinering, lagat mat, bakat. Ja, han kunde ju vänt i dörren vid cancerbeskedet. Men, jag tror inte han ens tänkt tanken att lämna mig. Han flyttade hit från ett grannland månaden innan jag fick min dom. I perioder under de snart 2 år han bott här har han varit arbetslös. I februari börjar han på ett nytt vikariat. Så han finns här för mig just nu hela tiden. Aldrig har han klagat...aldrig! Det är väl det som är kärlek. Han hjälper mig att fostra barnen. Kör mig till olika behandlingar. Masserar på onda ställen på kroppen. Ja, han är fantastisk.
Just idag har han hunnit med att städa kyl och ugn innan jag ens vaknat. Och just nu bakar han något i köket. Utan honom vet jag inte hur det skulle vara för mej. Skulle jag varit helt utlämnad till hemsjukvården. Vem skulle hjälpt mig med barnen? Hur gör andra som är helt ensamma när de hamnar i min situation. Får de den hjälp de behöver?
Jag bor ju långt ifrån mina släktingar. Men, även min mamma och syster är ett stort stöd för mig. Och några vänner kan jag kontakta dygnet runt. De ställer alltid upp. Och sedan får jag inte glömma alla som stöttar mej genom cyberspace. Brorsan exempelvis. Och min äldste son, som mestadels bor hos sin pappa. De finns där för mig. Speciellt sonen. Vi har vårt sätt att umgås på genom Messenger. Och den yngste sonen, som är så go och snäll och ger mig kramar varje dag. Facebook är viktig för mig nu när jag ofta inte orkar umgås irl. Alla fina kommentarer från släktingar, vänner, nya som gamla, styrker mig och hjälper mig att kämpa vidare mot cancerhelvetet, verkligen! Ett besök, eller en aktivitet var tredje dag ungefär, är vad jag orkar med just nu. En aktivitet kan vara en så enkel sak att stryka tvätt, eller gå en runda på" byn". Och då handlar det om prioriteringar. Mina egna barn kommer först i den prioriteringen.
Och hela mitt levnadssätt hänger på min sambo. Det är han som gör det möjligt. Kärlek, kärlek, kärlek till dig, F♥♥♥

Ormgropar och strålning

Strålande dag för strålning. Utvilad och med utökad dos av morfinplåster (som hemsjukvården ordinerat för ett tag sedan, och jag först fick reda på igår!), tog jag mig igenom min andra strålningsdos. Ansiktsmasken spändes fast så hårt att jag först fick panik och de fick spänna loss mig en stund, då jag fick lugna ner mej. Andra gången gick det bättre och allt var över på en kvart. Det låter värre än vad det är. Sköterskan informerade denna gång mer utförligt vad som kan hända dagarna efter. Det blir en svullnad där de strålat, och ett tag efteråt kan det göra rätt så ont. Det är det jag väntar på nu...och på tomten! Denna gång är jag mer förberedd på smärtan. Jag hoppas det kan avklaras i helgen, så att själva julhelgen kan avnjutas som den ska. Jag har ju strålats någonstans i trakten av halsgropen, så det kan bli problem att svälja. Får väl hålla mig till ris ala malta i värsta fall :)
Efter strålningen gav vi oss iväg till ormgropen. Ja, en omskrivning av köpcentrum dagarna före jul. Och det var rena katastrofen. Folk kör som galningar och inne i affärerna knuffas det och stressas det som om inte varorna ska räcka. Galningar! Vi fick i alla fall tag i det sista till barnen och jag köpte också en julklapp till mig själv. En ljusslinga, med bollar som ser ut som garnnystan i vitt och grått, med 20 bollar. Den blev riktigt snygg i sovrummet. Det har saknats belysning i fönstret där.
Väl hemma hade de första julkorten börjat trilla in. Och jag som inte har fått mina egna färdiga än! I år tillverkar jag dem själv. Det får väl bli Nyårskort istället:)
Jag frågade min yngste son om han blir rädd när jag berättar om att jag ska strålas. Lite sa han. Det är nog svårt för dem det här. Det är ju så svårt att förklara.

Politik

Äntligen har vi kommit på fötter ekonomiskt. Min sambos A-kassa har efter 5 månaders väntan betalats ut. Vi har vad vi behöver nu. Jag blir så illa berörd av alla de som lever i fattigdom i Sverige. Ser uppror på Facebook där familjer söker hjälp till julklappar och julmat! Jag vet hur lätt det är att hamna i den situationen. Det räcker att en blir sjuk i familjen, och försäkringskassan inte godkänner läkarintyget. Att de kräver in så mycket intyg att utbetalningar uteblir i flera månader. Vi sjuka blir inte friskare för att vi blir fattigare och vi orkar inte alltid med pappersexercisen. Då ska man helt plötsligt leva på ens inkomst. Det säger sig själv att då går det inte runt. Medans allt blir dyrare hela tiden, har inte de olika inkomstförsäkringarna höjts på flera år! Och kommunalt bistånd räcker bara till vissa utgifter. Om du äger en bostad måste den säljas först. Likaså din bil. Och hyr du en bostad får den inte kosta mer än 6700 i månaden. Då måste man flytta. Och det finns inga bostäder att få. Då återstår bara allmosor. Eller hemlöshet. Bli utkastad på gatan! I Sverige 2013! Det är så förnedrande.
 Jag blir varm i hjärtat av alla som startar insamlingar. Jag vet att det finns pengar. Men, att det är de med arbete som måste dela med sig. Efter alla skattesänkningar för de med arbete, säger det sig själv att någon annan måste betala det. Bl.a betalar arbetslösa 30% i skatt!
Det ska löna sig att arbeta, givetvis. Men, varför ska de svagaste betala för det. Nu har äntligen medelklassen vaknat, hoppas jag. Med en arbetslöshet på 9 % är det många som har det knapert. Blir så arg när jag tänker på det. Annonser om ex. bilar i halvmiljonklassen, eller smyckesreklam för diamantsmycken osv. osv får mig att vilja spy. Vi har gått tillbaka hundra år i utvecklingen. De rika blir bara rikare och de svaga och arbetslösa blir bara fattigare och fattigare. Och de som har arbete jobbar häcken av sig p.g.a av alla nedskärningar av personal. Bara för att aktieägarna kräver mer och mer i utdelning.
Kan vi inte bara dela på jobben? De olika rutbidragen är också så himla fel. Det är bara hjälp till de som egentligen har råd att bekosta lyxen själva. Jag hoppas mycket på nästa års val. Att humaniteten återinförs genom lagar där vi delar lika. Ingen ska behöva förnedra sig genom att förlita sitt leverbröd genom allmosor. Inte i Sverige!
I år skänker jag julklappspengar till föreningen " Ung cancer". Bl.a säljer de fina armband med texten "fuck cancer" Ja, jag tycker det också: Fuck cancer och Fuck girigheten och Fuck rutbidragen!
2006 fick vi en högerregering som vann mycket p.g.a allt snack om hur många sjuka levde på bidrag, och att alla i princip var lata soffliggare som inte ville arbeta. Nu har det visat sig att det var en stor fet lögn. Och till det har antalet arbetstillfällen minskat drastiskt sedan  2006. Det skulle ju skapas så mycket nya arbete genom rutbidrag och att minska antalet sjuka. Så fel de hade och så lurade alla som röstade fram dem blivit. Antalet sjuka blir bara fler och fler och antalet arbetstillfällen bara sjunker. Så nu vet ni var jag står:)

Vila och smärtlindring

Obs! Eftersom jag använder en platta att skriva denna blogg med, kan jag ej använda apostrof där det ska vara! Alltså får ni ursäkta min rättstavning. Och eftersom cellgifterna och annan medicin ibland gör det svårt att stava rätt, vill jag även ursäkta det. Jag har aldrig haft svårt med det förut. Bara att gilla läget!
I förrgår var vi och hjälpte mamma att inhandla nya möbler och en och annan teknisk pryl. Det var roligt att hjälpa henne med det. För att vara 79 år är hon otroligt duktig på att fixa den nya tekniken!
Igår var det dags för röntgen inför strålning på fredag. Strålbeh.avdelningen i Lund har det inte sparats på krutet precis. Det är så fint där med fin design på både byggnad exteriört och inredning. Atriumväntrum med 4 gigantiska Fikuspalmer, lampor och konstverk som är
så fina. Det märks på personalen att de stormtrivs. Jag tror att cancerfonden och andra donationer gjort detta möjligt. Det känns som om man kommer in i ett framtidssjukhus, typ 2050 någoting:)
Förutom röntgen, gjordes en avgjutning av huvud och bål av mig. Den måste jag ha vid nästa strålning för att skydda huvud, samt för att de ska slippa rita på överkroppen. Svart tusch används för att de ska kunna precisera strålningen exakt. Avgjutningen ska jag sedan ta med hem. Vi har planer på att göra den till lampskärm.
Smärtan i rygg och ländrygg vill inte ge med sig, så just nu proppar jag mig full med smärtlindring och lugnande. Just lugnande medicin gör att jag kan slappna av. Skönt.
Samt att jag går ofta ner i ett lågt tillstånd, då jag blir helt förtvivlad över min situation. Vill ju leva, länge, länge mer. Mina pojkar behöver ju mej. Har börjat skriva i en bok till dem. En bok som de kan läsa i när jag inte finns mer. Där jag försöker samla mina tankar om vad de behöver på vägen. Ex. att de duger som de är, att göra det de tror på. Att aldrig låta sig tryckas ner av negativa människor. Att undvika människor som stjäl energi.
Nu har jag 2 dagar att vila upp mig på. Det har varit många krävande dagar i följd. Jag gläds fortfarande av de släktingar jag träffade i fredags. Kusiner och kusinbarn jag inte träffat på flera år. En kusin från Helsingborg, två från Gamleby, en som är boende i Kph. Ett kusinbarn med man o barn. Vilka söta tjejer. En av dem pluggar till tv-producent och har hjälpt till med produktion av bl.a Solsidan. Och hon har även en statistroll i senaste programmet. Kul:)
Jag har flera stick- och virkproduktioner på gång samtidigt. Bl.a stickar jag randiga mössor till behövande manliga bekanta. Disktrasprojektet fortsätter. De funkar utmärkt och görs rent i tvättmaskin. Idag började jag även med att tillverka en basker till mej själv. Mönster skapar jag efterhand. Det blir roligare så. När det gäller julen så är det bara köttbullstillverkning kvar. Bakning av lussebullar är fixat, med hjälp av bagarmästaren i familjen. Han har även bakat julvörtbröd och ska även baka diverse gosaker. Go for it, F!
Älskar dej♥

Hopp och ljus

En vecka har gått i berg o dalbana. Smärta och lugn och ro om vartannat. Ryggen , eller skuldran, gör ibland så ont att jag inte tror att jag ska kunna ta mig upp överhuvudtaget. Sedan är det bara att ta morgondosen av medicinen, dricka kaffe och få igång magen, så kommer jag upp till slut. Sedan rullar dagarna på i berg och dalbanan. Smärtstillande medicin, vänta på att smärtan släpper, göra lite praktiskt. Ex. har jag tillverkat julklappar till släkten i Finland. Ja, släkt och släkt. Det är barnens fabror med fru som bor 5 mil utanför Åbo. Ikea har besökts i Älmhult. Gigantiskt varuhus. Vi gick och gick och gick, tills det snurrade rejält i skallen. Belöningen låg sedan där....restaurangen. Nej, vi vågade inte prova deras julbuffe. Varför? Jo, jag såg denna gigantiska folkmassa  runt buffen och tänkte att lika många människor, lika många baskelusker kryllade nog också där. Jag har ju ingen mjälte längre. Då blir man mer mottaglig för diverse magsjukor. Så det blev köttbullar med mos och massor av lingon. Älskar lingon. Redskapskenor med tillhörande krokar inhandlades och det blev riktigt snyggt i köket. Framförallt praktiskt, med alla redskap nära tillhands. Utanför Ikea låg en Ittalla Outlet. Julklappsköp till hemlig mottagare hittades där.
Mellan smärtlindring har jag roat mig med Musikhjälpen. Fantastiskt program med ett intelligent tema i år. Alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet. Måste komma på en låt jag vill önska.
Även har kampen i att få en tonåring till skolan utkämpats denna vecka. Hur är det att leva med en förälder med en dödlig sjukdom. Jag vet inte och känner ingen som har det heller. Men, jag försöker inte skuldbelägga mig själv varför just mina två barn är så omotiverade. Vet bara att många ungdomar har idag problem att motivera sig till att gå i skolan i Sverige. Okej, denna vecka kom den sk. Pisarapporten. Ingen har väl missat att Sverige hankat långt ner på listan i bl.a naturvetenskap, matte och läsförståelse. Svårt att motivera sig att ta sig till en sådan skola kanske!
Idag har jag varit på begravning. Min kära moster Ella begravdes och den var väldigt fin. Ljus och hoppingivande. Prästen hade fångat hennes liv och personlighet bra. Det blev många kära släktträffar med kramar och glimten i ögat. Morgonen började alltså med en fruktansvärt smärta och slutade i kärleksfull gemenskap i att min ena kusin och hennes söta dotter bjöd på en supergod kycklingsallad hos en moster, som vi själva bjöd oss in till...ha, ha. Kram på er M, M och G♥♥♥
Och morgonens samtal från en kär vän lyfte upp mig också. Tack M, din humor är bättre än tusen små tabletter;)
Förresten, nästa vecka är det dags för strålning av metastas 3. Det gick fort!

Ont i ryggen II

Fortfarande ont i rygg/nacke/skuldra. Igår ringde min hemläkare. Nu är det dags för remiss till strålning av metastasen längst upp i skelettet. Det görs för att bli smärtfri. Skönt. Vi har väntat på det...att den ska göra ont.
Mina känslor åker berg- och dalbana. Tror att det beror på smärtan. Ena stunden är jag lugn och glad och känner mig kreativ och gör saker. Nästa stund faller jag ner i en bottenlös ångest. Då kommer rädslan för döden. Jag är livrädd...jag erkänner. Döden känns så ensam och ödslig, så kall. När jag dör, vill jag dö på sommaren. Känns lättare då att tänka på den.
Jag har ändrat på mig vad det gäller var jag vill bli begravd. De flesta jag vet som dött i min närhet, är begravda på min födelseort. Det vill jag också. Hos min pappa. Känns tryggare så, att vara omgiven av människor jag känt. Först ville jag ligga begravd här i närheten av min nuvarande hemort. Men, jag känner ingen som blivit begravd där. Så det känns så ensamt.
Det låter hemskt, det här med döden, men, det är viktigt för mig att skriva om det. För mina dagar är räknade. Ingen vet......
Så nu har jag skrivit av mig om det...nu känns allt lättare! Dags att ta sig i kragen och göra något kul! Ljuvliga dofter sprids just nu från köket. F. bakar sitt "världens godaste bröd". Och jag testar bl.a att göra egna disktrasor. Såg fina i bomull i Köpenhamn förra veckan. Och tänkte så klart direkt, att sådana kan jag göra själv. Har ju massor av bomullsgarn. Så, ja, disktrasdax!

Ryggont

Måndag morgon...status: ont i ryggen/nacken...förmodligen är det metastasen på ryggkotan,  uppe i ryggen, som spökar! Den har ju inte strålats. Smärtan flög bara på mig igår em. Ringde Ashi och frågade vad jag skulle ta som smärtlindring. Jag tog Oxynorm. Det är ett morfinpreparat. Det hjälpte inte. Men, jag somnade ändå, någongång....pang....sedan är jag borta. Jag kan somna sittande och sover djupt. På morgonen vaknar jag oftast med en mage som gör ont. Jag håller på att lära mig äta på ett helt nytt sätt...varannnan timme måste jag få i mig något. Det är inte så lätt, när man är van
att äta 3 ggr/dag, rejält. Måste alltid ha med mej något ätbart...oftast blir det banan eller äpple. Vid måltider, som består av mer än frukt eller en smörgås, måste jag äta sakta. Annars gör det fruktansvärt ont, efter en stund. Och jag kallsvettas... sedan fryser jag.
I lördags bjöd min mamma oss på Julbuffe.  Var lite orolig att jag inte skulle klara det. Men, det gick bra. Fick i mig både sill, lax och köttbullar och Janson, och ris a la malta!
Igår var vi hos pojkarnas pappa och satte upp julpynt. Han hade fått en plastgran av en granne och en del julpynt. Jag tror att mittdelen till granen saknades, så den blev inte så hög. Men, den blev söt!
Nu har jag varit igång och gjort en massa saker sista 2 veckorna...kanske är det därför jag har ont i ryggen? Ska försöka ta det lugnt ett tag framåt. Har inget val, då det gör rejält ont!