Tyst cancer

Min cancer är lurig. Den känns inte längre. Inte när jag "gått av" cellgifterna. Det gjorde den inte efter operationen i heller, och inte efter vårens förebyggande cellgiftbehandlingar. Jag hade 3 veckors "semester" från symptom, innan metastaserna började märkas. Som jag berättat tidigare, kändes det som ischiasvärk och den andre som diskbråk i ländryggen. Den tredje, längre upp i ryggraden har jag aldrig märkt av. Jag vet att jag har en aggressiv form av cancer. Att den är obotlig. Just detta att den nu inte känns, skrämmer mig...vad händer nu i min kropp. Kan inte riktigt njuta av att vara symptomfri.
Igår gick jag igenom en sista röntgen, CT-röntgen, inför läkarbesöket snart. Då får jag veta om den stannat upp...om metastaserna slutar sprida sig.
Jag tar smärtstillande kontinuerligt, fast jag inte har ont. Ibland blir jag ledsen. Då tar jag lugnande. Kan inte riktigt våga må riktigt bra...litar inte på den här luriga, tysta cancern. Sist jag gjorde det, spred sig den "jäveln", tyst men snabbt.
Bara att vänta...
Jag har diskuterat med min hemläkare, om jag inte ska dra ner på smärtstillande. Det tyckte inte hon. Men, det tycker jag. För jag vill inte ta mediciner i onödan. Denna gång ska jag stå på mig. It's my life..my body!
Men, jag har bra stunder också. Som just nu när den yngste sonen kommer hem, katten ligger på magen och spinner o F. bakar chokladkaka. Annars skulle jag inte stå ut. Det goda i livet överväger det dåliga.