När man blir sjuk och inte längre kan arbeta, blir man fattig. Så är det bara. Man får göra prioriteringar. Mat måste alltid finnas. Speciellt om man som jag gått ner 25 kilo. Jag får inte gå ner mer. Just nu är jag lika tanig som jag var som barn o tonåring. Bara skinn och ben i princip.
Kläder måste man också ha. Jag har två tonårsbarn. Mitt största bekymmer har varit att hur ska jag kunna köpa dem kläder. Jag har helt enkelt inte råd. De växer fort. De är båda snart över 1,90!
Detta nämnde jag för en kär vän för en vecka sedan. Detta resulterar i att hennes fantastiska dotter startar en insamling till mina söner. Två stora paket med jättesnygga kläder o skor packade vi upp. Så, ja, änglar finns! Och nu behöver jag inte oroa mej för det mer:-)
Idag laddar jag för morgondagen. Först blir det CT- röntgen av skelettet, för att se så att mina metastaser håller sig i schack. Och att det inte det blivit fler. Efter det blir det start av min sjätte o sista cellgiftbehandling för denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar