Lottovinst

Till slut fick jag ställa in mitt 50-årskalas. Bara min närmaste släktingar kommer att delta. Jag har mått väldigt dåligt sista veckan. Min mage har varit helt stilla och jag har mått sämre och sämre. Jag har i princip inte ätit något på en vecka. Då blir man svag. Jag har sovit bort en vecka känns det som.
Men, i morse kom magen igång igen. Den som aldrig gått igenom det, vet inte vilken lättnad det innebär. Som att vinna högsta vinsten på Lotto ungefär. (Vilket jag aldrig gjort :)
Under denna vecka har jag fått besked på senaste röntgen. En ny metastas har börjat växa på nedersta ryggkotan. Jaha, är det därför jag har ont i vänster ben? Klämmer denna nya metastas på nerver som går ut i det benet? De andra metastaserna har inte växt iaf. Däremot ser man något på ena lungan. Det har man gjort varannan gång. De vill att jag ska starta med cellgifter igen. Men, att jag själv får ta det beslutet. Just nu orkar jag inte det. Så jag sa nej. Efteråt blev jag väldigt ledsen. Varför sa jag nej. Är jag en fegis. Varför måste jag ta detta beslut ensam? Ja, det är ju mitt liv! Iofs kan jag ringa dit när jag vill och starta behandlingen. Annars blir jag kallad till ny röntgen inom 2 månader och därefter starta cellgiftbehandlingen. Just då, när läkaren gav mig valmöjligheten, mådde jag pyton. Jag kunde inte gå dit utan stöd. I väntrummet satt jag lutad mot armstödet och grät. Att ta detta beslut, i mitt tillstånd, var inte sjysst. Nu, efter att magen kommit igång igen, känner jag mig mer stark att ta viktiga beslut. Och så har jag kommit ur morfindimman. Så det blir nog cellgiftbehandling snart. Jag får ju inte glömma att det är en aggressiv cancer jag har. Och de har ju fått mig att må bättre varje gång. Men, man mår inte bra de dagar cellgifterna pumpas in och några dagar efteråt. Men, jag behöver minst en vecka nu att vila och äta upp mig!
En ny kändis har drabbats av cancer. Jag förmodar att hen får bästa möjliga vård. Om inte, så har hen råd att köpa sig den. Lycka till, säger jag och det ska bli intressant att läsa hens berättelser om sin cancer. Hoppas att den tidning hen valt att skriva genom, inte kräver prenumation för att få läsa det.  För hen kan nog ge oss andra i samma situation, hjälp att hitta orden för hur jävlig cancern är.