Jag vill upp för denna trappa. Bort från min obotliga sjukdom. Vill vakna upp från denna mardröm. Jag drömmer inte om framtiden längre. Det oroar mig. Jag har alltid varit en optimist. Kastat mig in i saker, oftast inte brytt mig om konsekvenserna. Jag har tyckt att det varit roligt och stimulerat mig. Allt från att bygga hus och trädgård (2 ggr), flyttat mellan olika orter, bytt jobb, gått olika utbildningar, skaffat barn. Har egentligen aldrig haft en plan för mitt liv. Aldrig brytt mig om att göra karriär inom ett yrke. Har inte tillräckligt vassa armbågar, kanske?
Rent psykiskt har det varit en jobbig vecka. F. skyller på tisdagens strålning. Jag tror att det beror på att jag slutat drömma. Livet känns meningslöst idag. Just nu är det bara barnen som håller mig uppe. Jag famlar efter mer att leva för. Om två veckor ska vi fira min 50-årsdag. Jag har bjudit in alla jag bryr mig om. Kanske blir det min sista födelsedag. Allt är planerat. Min kära mamma, syster och min sambo hjälper mig med det mesta. Ska bara inhandla lite att äta på och med. Och efterätt och mat till medföljande barn ska göras av oss här hemma. Så jag försöker att inte oroa mig för det. Utan se det som något roligt.
Det kommer bli trångt. Gästerna får ta det som det är.
Tv-tittandet får mig att glömma mig själv och min jobbiga situation. Sedan kollar jag mycket på olika bloggar om inredning och DIY. För att få inspiration till att skapa själv. Det får också mig att skuffa undan jobbiga tankar ibland. Det ligger några böcker och väntar på mig också. Men, just nu har jag svårt att läsa. Hoppas komma igång med det. För det har alltid funkat som verklighetsflykt för mig förut. Jag kan ju inte drömma om att jobba igen. Eller? Och sedan måste jag komma ut och gå. Just nu kommer jag bara ut när det är dags för behandlingar eller läkarbesök i Lund. Var ska jag få energi ifrån, eller motivation? Ta denna dagen exempelvis. Klockan är tre på em och jag sitter fortfarande i sängen. Har varit uppe och tagit frukost och annat ett par ggr och benen är så ostadiga och det värker i dem. Vad är realistiskt att drömma om! Att bara stå ut, rida ut denna deppighet och hoppas att det vänder. Att jag kan se positivt på det livet jag har och inte oroa mig. Kanske kommer det att lätta på onsdag. Då är det dags att träffa onkologläkaren igen och få svar på de senaste röntgenresultaten.
En liten ljusning skönjar jag där framme! Det är ju bara två månader till det är mars. Vilket betyder vår och varmare väder. Och nästan dags att så fröer för balkongen och odlingslotten vi lånat. Se där! Första steget på trappan kanske inte är så svårt att ta ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar