Igår började bra. 2 röntgen stod på schemat och efter klargörande från hemsjukvården, förstod jag att det inte skulle vara något problem. Väl på röntgen , visade sig att jag fått fel tid. En diskussion uppstod och jag fick snällt sitta och vänta en extra halvtimme. När jag skulle hälla upp kontrastvätskan i en mugg, lossnade locket på kannan, och allt hamnade på bord, tidningar och golv. Sköterskan gav mig en mörk blick. Då brast det för mig. Tårarna sprutade. Var ju redan stressad p.g.a att jag hade en annan röntgentid att passa också. Och det blev inte bättre av att sköterskan på något sätt fick mig att tro att jag skulle torka upp det. Med vad? Jag fick själv påpeka att jag behövde en ny kanna med kontrast snarast, för att hinna dricka den innan kl.2. Till slut fick jag det och sköterskan kom och torkade upp det jag spillt ut. Pust och stön och sura blickar mot mig! Jag hade mer än gärna torkat upp det själv. Men, det fanns ju inget att göra det med. Så där satt jag, med rinnande mascara och grät och snörvlade. Man blir ibland lite överkänslig när man har obotlig cancer. Och när man väl orkat ta sig till de olika behandlingarna måste det bara klaffa. Det finns liksom ingen energi över till att tackla sura eller arga medmänniskor.
Så nu satt jag där på nålar och drack, snöt mig och tänkte att nu drar de väl ut på tiden för att....ja, för att de kan och har makten.
Men, när det kom ett sällskap med en liten bur på hjul, lugnade jag mig direkt. Det måste vara ett litet barn i den övertäckta lilla buren. Då kändes min ångest och stress så futtig. Vad går detta lilla barn igenom och barnets föräldrar? Jag skämdes!
10 över 14 kom jag in till röntgen ett, en nål sattes i min hand, jag fick Tavegyl mot min kontrastallergi, och sedan kontrastvätska i blodet. Röntgen gjordes och 5 över halv 3 var det klart. Den röntgen var för att kolla hela överkroppen och se vad som hänt eller inte hänt på 1 och 1/2 månad. Och den hör ihop med den MR-röntgen jag gjorde i tisdags.
20 minuter i 15 var jag på nästa röntgen. Denna gång på Strålbeh.enheten. Den görs för att rita ut på kroppen var strålningen ska göras. Denna gång är det den nya på ländryggen som ska strålas. Den som jag har ont av nu. Det tog ca 10 minuter. När det var klart pratade jag lite med sköterskan där. Han sa att den som samordnar min vård kunde ha fixat så att dagens 2 röntgen hade de kunnat göra där! Så nu måste jag ta tag i detta. Det får inte hända igen. Det hade sparat viktig energi för mig och sparat en massa pengar för Region Skåne, om någon hade tänkt till lite.
Jag frågade även om hur många ggr man kan bli strålad. Han förklarade för mig att de har anställda, som jag glömt vad de hade för titel, som sitter och tittar på mina metastaser. De ser hur de utvecklas och kan se vad som kan göras. Jag får en väldigt hög dos varje gång och det kan, som jag förstod det, göras 2 ggr. Vad händer sedan? Det är nu han säger det jobbiga. Du riskerar att bli förlamad.......Hur i h.....e hanterar man det? Ja, jag blir helt ställd.
Och förtvivlad. I bilen hem är vi så ledsna. Min sambo har varit med mig hela dagen.
Väl hemma googlar jag på det och det stämmer. Metastaser i skelettet påverkar till slut benmärgen så mycket att man blir förlamad. När det inträffar måste man opereras inom 8-12 timmar. En slags stag opereras in för att stödja upp ryggen. Men, ingen kan säga när. Utan nu får jag lita helt till att specialisterna på min sjukdom håller koll på mig ordentligt. Fast nu kommer jag själv att ligga på hemsjukvårdens läkare. Så att allt görs ordentligt.
Det går inte att ta in det här med förlamning! Vad händer då? Rullstol? Inte kunna gå på toaletten själv. Inte kunna duscha själv. Vem ska hjälpa mig med det? Det är så svårt att ta in. Kan vi bo kvar i denna lägenhet? Kan jag lära mig att hantera en rullstol själv. Eller blir man helförlamad? Nej, jag kan inte ta in det här. Jag har ju inga problem att gå nu, förutom att snubblar till ibland. Men, det beror nog på de starka medicinerna jag tar mot smärtorna.
Jag får försöka lägga detta åt sidan och ta till vara på det livet som jag har nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar